Jag lade ner de sista kläderna i väskan, den ljusblå väskan jag fick av Sandra i 60-årspresent. Gud vad jag saknade henne. Jag träffade nästan aldrig henne längre, hon har alltid fullt upp med alla konserter och turnéer. Jag skulle inte kunna beskriva hur stolt jag var över henne, jag kommer ihåg när hon var ett liten och brukade sjunga för mig och Anders och nu var hon känd över hela landet och skrev sina egna låtar.
Hon var en naturbegåvning på alla sorters instrument. Jämt spelade hon på pianot i vår gamla lägenhet, det var en liten tvåa som jag Sandra, Simon och Anders hade bott i på den tiden när familjen var samlad. Men Anders och jag skilde oss när barnen hade flyttat ut. Och sedan dess har vi inte träffats mer än några gånger på julen. Vi var väl för upptagna med våra egna liv antar jag, och Sandra och Simon bor nu långt borta i storstäderna.
Men nu ska hela familjen träffas igen, jag, Simon, Sandra och Anders, en vecka ute på landet. Vi hade funderat på det länge men nu skulle det äntligen bli av. Jag öppnade min laptop och gick in på vägbeskrivningar. Jag skrev in adressen på hyreshuset som vi skulle bo i och sökte. Det skulle inte ta längre än 50 minuter att åka dit. Det låg verkligen mitt i ingenstans, det var flera kilometer till närmaste civilisation. Men det var precis vad vi behövde, inget internet, inga fans till Sandra som knackade på dörren och vill ta bilder med henne. Det var nästan ingen som visste att vi skulle vara där. Det var perfekt för att förenas med barnen.
Jag skulle precis gå ut till bilen när mobilen ringde. "Hemligt nummer" stod det. Jag svarade tveksamt.
– Hallå.
Det var en mansröst som svarade.
– Hej, har vi kommit till Ulrika Olsson?
– Ja, svarade jag.
– Det här är polisen som pratar, det här kanske kommer som en chock, men vi måste tyvärr meddela dig om att din dotter, Sandra Kristiansson, har omkommit i en bilolycka.
Mitt hjärta stannade, allt stannade. Mina ben gav vika, mina händer darrade. Det kändes som min kropp, hela jag, dunstade bort, och lämnade kvar en hård klump.
– Vi skulle vilja att du kom hit och identifierade kroppen.
Jag la på. Det kunde inte vara sant, det fick inte vara det... Det var omöjligt! Jag tog upp mobilen med mina darriga händer och skrev in Sandras nummer. Jag ringde.
– Hej mamma!
Det var Sandra. En våg av lättnad sköljde över mig och känslorna kom tillbaka. Jag skrattade till medans lyckotårar rann nedför mina kinder.
– Sandra älskling, hur mår du, var är du, frågade jag.
– Jag mår fint, vad är det, sa hon.
– Jag förklarar sen, jag måste träffa dig, sa jag.
Jag tog min väska, mobil och bilnycklar, och gick ut ur lägenheten. Jag sprang ner för trappaorna i trapphuset och ut genom ytterdörren. Mina ben var fortfarande darriga efter samtalet. Det kändes skönt att andas frisk luft, lugnande. Jag satte mig i bilen och åkte iväg.
Jag visste att sådana här saker hände. Att galna människor försökte luras om kändisars död, och ljög för att få uppmärksamhet. Eller för att dom har någon slags sjuk humor och tycker det är okej att leka med människors känslor på det här viset. Men jag visste bättre än så. Jag skulle inte gå på det.
Jag hade memorerat vägbeskrivningen till stugan. Så jag bara körde, jag körde så fort jag kunde. Jag ville bort från staden, jag ville vara med Sandra, jag behövde henne. Efter cirka 30 minuter – efter att ha kört alldeles för snabbt men jag brydde mig inte, det spelade ingen roll – hade jag kommit fram till en raksträcka. Det var en liten grusväg med skog på båda sidorna. Jag var snart framme. Min mobil ringde igen, "dolt nummer". Jag stängde av mobilen. Jag tvekade ett tag men sen kastade jag ut mobilen genom bilfönstret. Jag ville inte se den, ville inte vara nära den. Jag gasade och körde.
Ett tag senare kom jag fram till en äng, och där framme var det. En liten röd stuga med vita knutar. Det såg exakt ut som på bilden till uthyresannonsen, en liten stuga mitt i ingenstans med endast ängar och skog omkring sig. Det fanns inga människor här, inga psykiskt sjuka människor. Ingen som ville mig och Sandra illa. Jag gick ut ur bilen över ängen till stugan.
Jag tog fram nyckeln till huset från fickan. Jag öppnade. Det luktade gammalt, jag gillade det. Det var gammalt trägolv och trasmattor låg utspridda här och där på golvet. Möbleringen var enkel, en kökssoffa och ett litet bord i köket, några fåtöljer i vardagsrummet. Alla möbler såg ut att vara minst 50 år gamla. Jag gick till köket och där var hon… Min underbara dotter. Där stod hon några meter ifrån mig. Jag sprang fram till henne och kramade henne.
– Gud vad jag saknat dig, sa jag.
– Jag har saknat dig med mamma, sa hon.
Jag tänkte fråga henne hur hon kom hit men jag brydde mig inte om det. Det var inte viktigt.
– Varför finns det så onda människor? Ingen ska någonsin få skada dig Sandra, sa jag.
Efter ett tag började jag göra middag åt oss. Jag kokade svampsoppa, Sandras favoriträtt. När maten var klar hällde jag upp i två skålar och satte mig vid bordet. Sandra satt mittemot mig, hon log mot mig och jag log tillbaka. Plötsligt knackade det på dörren. Jag ryckte till. Mitt hjärta började dunka snabbare. Jag reste mig tyst upp och tog tag i kniven jag hade hackat svampen med. Jag öppnade dörren på glänt. Det var mannen som vi hyrde torpet av, jag gömde kniven bakom ryggen.
– Hej, det är jag som är er hyresvärd! Jag skulle bara se till att ni hade det bra, jag såg att det lyste här inne, är resten av sällskapet här också?
Jag hade inte ens tänkt på att Simon och Anders inte var här.
– Vi har det så bra så, här ute kan man vara trygg. Det är för mycket falskhet i världen, förstår du, sa jag och tittade på honom med en allvarlig blick.
Han fick en bekymmersrynka i pannan. Jag blev plötsligt irriterad på honom, tyckte han att jag var konstig? Det hade han ingen rätt att tycka. Han visste inte vad vi hade varit med om eller vilka vi var.
– Hejdå, sa jag och stängde dörren.
Jag gick tillbaka till Sandra i köket.
– Du är den enda jag kan lita på, sa jag till henne.
Klockan var halv nio. Vid den här tiden brukade jag alltid natta Sandra när hon var liten så jag gick upp till övervåningen där sovrummen var. Jag bäddade en av sängarna så som jag alltid bäddade Sandras säng. Sedan sjöng jag för henne tills hon somnade. Precis så som det skulle vara.
Jag gick ner till nedervåningen igen. Jag tog fram en kniv och satte mig framför ytterdörren. "Jag ska beskydda Sandra, ingen ska någonsin få skada henne".
När klockan var halv åtta på morgonen gick jag upp till Sandras säng. Jag hade suttit uppe hela natten, för att vaka. Det var den här tiden Sandra alltid brukade gå upp för att gå till förskolan. När jag hade väckt henne gick jag ner för att laga frukost till henne. Hon skulle ha äppeljuice och filmjölk, det var det hon gillade. Jag kollade igenom köksskåpen, det fanns ingen juice eller fil. En irritation började växa fram igen, varför fanns det inte juice eller fil? Jag gick ut genom ytterdörren.
Jag började gå med raska steg. Om det inte fanns frukost fick jag väl köpa det. Mina fötter började göra ont efter att gått några kilometer på grusvägen. Jag hade inga skor på mig, jag hade inte haft tid att ta på mig dom. Några bilar hade åkt förbi med människor i som tittat konstigt på mig. Jag började springa. Efter typ 40 minuter dröp jag av svett och det smakade blod i min mun. Men cirka en kilometer framför mig låg det en Ica-butik.
Jag sprang fram till butiken, det var svalt där inne och golvet var kylande mot mina fötter. På golvet var det blodspår från mina fötter. Det stod en kvinna med långt svart hår framför mig som tittade på mig.
– Hur är det, frågade hon mig.
Jag tänkte svara henne men jag kände hur allt började snurra och jag föll till golvet. Det började flimra framför mina ögon. Jag hörde oroliga röster och hur folk började samlas omkring mig, jag hörde ett barn som sa:
– Är inte det där mamman till hon sångerskan som dog?
På första sidan i en nyhetstidning två dagar senare:
“Modern till den nyss avlidne sångerskan Sandra Kristoffersson inlagd på psyket efter dotterns död, led av psykos, förvrängd verklighetsuppfattning och schizofreni".