– Hallå, ropar jag.
Inget svar. Jag ropar igen men får inget svar den här gången heller. Jag vänder mig om och försöker urskilja något i mörkret men jag kan inte se något. Däremot känner jag en svag vindpust, vilket betyder att det finns en utgång nånstans i den här grottan.
Jag känner med händerna mot grottans kalla och buckliga vägg och försöker hitta något som kan hjälpa mig, jag bryr mig inte om vad jag hittar bara jag tar mig ut oskadd och levande. Sakta och försiktigt rör jag mig framåt, allt för att jag inte ska ramla på den ostadig och leriga marken.
Jag känner en svag doft men kan inte sätta fingret på vad det är som jag känner men det luktar lite unket och lera. Om jag står still och är riktigt tyst så hör jag vinden brusa och det låter som om vattendroppar faller till marken men såklart ser jag ingenting.
Hur har jag hamnat här egentligen? Allt har ju varit jättebra men jag kan verkligen inte minnas vad som har hänt den senaste veckan.
En vecka tidigare:
– Molly kan du komma ner hit är du snäll, ropar mamma.
Jag går ner till köket för att höra vad mamma vill.
– Du.. Jag har en sak som jag skulle vilja berätta för dig, börjar hon.
Jag säger inget utan kollar bara på henne tills hon fortsätter prata.
– Du har ju alltid varit ensambarn men sanningen är den att när du föddes så var det inte bara en bebis där, det var två, säger mamma.
Jag blir helt chockad, vet inte riktigt vad jag ska säga.
– Varken jag eller pappa ville ju att det skulle bli såhär men vi kunde verkligen inte ta hand om två barn när ni kom så därför behövde vi ge bort ett barn och vi har inte vetat så mycket om henne förens nu, fortsätter hon.
Jag sitter fortfarande helt tyst och säger ingenting.
– Det vi vill komma fram till är att hon heter Stella och vill träffa oss men speciellt dig, du behöver inte bestämma dig nu utan du kan få tänka ett tag, avslutar hon.
Jag går upp på mitt rum igen och sätter mig på sängen och stirrar ut i det tomma intet. Det är många tankar som flyger runt i mitt huvud men av nån anledning så är jag inte arg på mamma och pappa för att de aldrig berättat detta innan. På nåt sätt har jag alltid vetat att det var något som saknades i mitt liv och nu vet jag vad det är.
Jag ringer till min bästa vän direkt för att berätta vad som hade hänt och vi pratar i flera timmar. Det är så skönt att prata med henne, vi kan verkligen prata om allt och vi vet allt om varandra. Hon lyssnar på allt jag har att säga och tillslut kommer vi fram till att jag ska träffa min syster för jag har ju alltid gått och undrat vad det är som saknas i mitt liv.
Jag har på mig en svart kjol och en vit t-shirt idag, när vi kommer att träffas för första gången. Jag är inte särskilt nervös men jag undrar hur hennes liv ser ut och om hon också har känt någon slags ensamhet under sin uppväxt, vi har ju faktiskt varit ifrån varandra i 15 år. Vi ska träffas tillsammans med våra föräldrar på ett mysigt litet café som ligger mitt i centrum.
Direkt när jag ser henne så känner jag igen henne. Hennes hår är ljusbrunt precis som mitt, hon har fräknar i ansiktet och en ljusblå klänning på sig. Jag märker att både min familj och hennes familj blir lite chockade när vi ser varann, vi vet ju om att vi är tvillingar men vi hade ingen aning om att vi var enäggstvillingar. Hon ser ut precis som mig, det var som att titta sig själv i spegeln, bortsett från att vi har olika kläder. Hennes hår var utsläppt medans mitt var i två utbakade flätor.
Jag går fram mot henne och sträcker ut min hand för att hälsa och när våra händer nuddar vid varandra så känner jag en märklig känsla. Det är som att hela mitt liv nu är komplett, plötsligt vet jag vad jag vill och vem jag är men så poff så känner jag att vi flyger från varandra och allt blir svart.
Jag letar i min väska efter något som kan hjälpa mig att förstå vart jag är nånstans. Plötsligt känner jag den, min mobiltelefon vilket gör att jag känner en enorm lättnad. Den har visserligen ingen täckning men jag kan åtminstone använda den som ficklampa. Jag slår på ficklampan och lyser mot väggen, jag hajar till när jag ser att det är grottmålningar på vissa av väggarna. Bilderna föreställer människor som krigar eller som är ute på jakt efter djur.
Jag bestämmer mig för att fota bilderna så att jag ska kunna ha bevis om jag någonsin kommer ut härifrån. Jag fortsätter att lysa längs golvet och tycker mig se något svagt ljus en bit bort. För att se det andra ljuset bättre så stänger jag av min ficklampa och ser att det blinkar. Långsamt börjar jag gå mot ljuset, jag går och går och tillslut ser jag att jag faktiskt närmar mig.
Jag hajar till när jag är cirka fem meter från ljuset, det låter som om någon andas och jag hör hur det droppar ännu tydligare runt omkring mig nu. Jag går sakta med händerna först och tar höga kliv för att lättare kunna känna vart jag är någonstans så att jag inte ska snubbla. Plötsligt känner jag något mot min hand, det är mjukt och spretigt men värst av allt. Det rör på sig. Jag lyser med ficklampan och skriker till!
– Stella, skriker jag och kramar om henne så hårt jag bara kan.
Jag känner att tårarna kommer, det är en lättnad, att veta att jag inte är själv längre och att vi äntligen är tillsammans igen. Sen står vi bara där och tittar på varandra, vi behöver inte säga något, det är som om allt redan är sagt. Trots att allt känns jättebra just nu så inser jag att vi fortfarande är fast i den här grottan och vi har ingen aning om vart vi ska.
Jag kollar på henne och hon kollar på mig, sen börjar vi gå, vi bara går rakt fram, bredvid varandra och på nåt sätt känner jag ett lugn för att vi äntligen är tillsammans igen. Oavsett vad som händer nu så kommer det alltid att vara vi två mot världen.