Just nu minns jag allt, men det kommer bara vara en knapp sekund.
Nu minns jag blod och död, minns mitt hjärta i bitar och hur jag högg ihjäl din nya kärlek med en av skärvorna. Triumf och hämnd, ögonblicket innan jag blev tagen och inkastad i denna eviga drömvärld. Simulering, var ordet de använde. Det allra senaste inom vård och teknik, kallade de det. Om min behandling lyckades kanske tekniken skulle komma att användas mer i framtiden. Vissa skulle kalla mig dumdristig som gav mig på en så obeprövad metod. Själv fruktade jag ingenting. I drömvärlden fanns ju du. Från varsitt spektrum av Verkligheten skulle vi äntligen återförenas. En illusion där du skulle vara min var bättre än en verklighet där jag inte kunde nå dig.
– Det kommer att kännas precis som i verkligheten, bara mycket bättre, minns jag en läkare som sa, och någon bad mig att inte vara orolig över sladdarna som kopplades in i min kropp och över det mörka rum där jag skulle hållas instängd för att experimentet skulle fungera.
– När du varit inne där ett tag kanske du har lärt dig en läxa. Då får du komma tillbaka till verkligheten som en ny, mycket lyckligare och friskare människa.
Jag hade aldrig behövt övertalas.
Nu är det enda jag kan urskilja vita väggar.
Där du satt för en tusendels sekund sedan finns nu bara en tom stol.
– Lovar du att lämna henne ifred om du får komma härifrån, säger en man i vita kläder.
Jag skakar på huvudet. Nej. Aldrig. Aldrig någonsin.
Ögonblicket är borta för den här gången. Jag minns ingenting.
"Déjà vu, déjà vu, déjà vu! Ni har sett det förr och kommer att se det tusen gånger om! Välkomna till programmet som aldrig tar slut, freakshowen som freakade ur! Verkligheten väntar på den som är redo att glömma kärleken! Schh, hör ni musiken? Showen börjar nu! Tre, två, ett.".
Rött, dämpat ljus. Strålkastare genom tunga ridåer och så rösten; dov, dundrande, dominant. En färgsprakande konferencier tar plats på scen.
– Mina damer och herrar, utropar han.
– Kärlekens mystik är oändlig. Och vad är hat, om inte dess onda tvilling? Kära publik, gör er redo för tidernas kärlekshistoria och ge era hjärtan till kvällens hedersgäster.
I varsin fåtölj, rygg mot rygg på den stora scenen sitter vi – de ovetandes älskande. Alla vet, alla utom vi, att vi är de enda för varandra. Vi vet inte att all annan kärlek i världen är borta. Publiken vet. Konferencieren vet. Om jag kunde minnas skulle jag veta att det någonstans på ett laboratorium sitter en salig blandning av forskare, läkare och tekniker och bevakar föreställningen, fullt medvetna om hemligheten, men det har jag ingen aning om just nu.
Leken fortgår. Konferencierens röst dundrar vidare.
– Kära publik, låt inte kärleken vänta längre! Det har blivit dags för våra deltagare att ses öga mot öga, ropar han.
Till publikens mantran vänds din och min fåtölj så att vi ställs mot varandra. Det är det enda som behövs. Vi förlorar oss i blickar som vi tror är första gången vi möter. Hjärtat borde ha kommit ihåg mer, men vi minns ingenting. Jag har en vag känsla av att det här har hänt förut, som en stark déjà vu, men jag inser att det är en befängd tanke och slänger den i soptunnan.
Min övertygelse säger att det är omöjligt att bli kär efter bara en blick, sådant händer bara i sagor och högtravande filmer. Det här är ingen film, men jag anar att det heller inte är Verkligheten, så det är inte omöjligt att vi redan tippat över kärlekskanten. Kanske är det inte så befängt att vi efter bara en blick tar varandras händer. En elstöt från våra fingerspetsar får oss att släppa taget. Konferencieren skrattar hysteriskt, och hela publiken låter sig smittas.
– Jag tror bestämt att ni är redo att ses på neutral mark, flinar han.
– Kära publik, det har blivit dejtdags!
Från en sekund till en annan har arenan lösts upp i intet. Kvar finns bara världens sista älskande och ett fält fullt av blommor. Vi borde vara konfunderade, men är för uppslukade av varandra. Trots att jag inte ens vet vem du är just nu vill jag stanna här för all framtid. Jag vill hålla dina händer och kyssa dig, ha dig som min dyrbaraste ägodel.
Trots att allt borde vara perfekt är det något som inte stämmer. Mitt undermedvetna varnar mig och jag känner i kroppen att något inte står rätt till, för varje gång jag vidrör dig översköljs jag av en elchock. Inte en emotionell, utan en bokstavlig. En kraftig stöt som får det att spraka och svida något oändligt ända in i själen. Varför gör det så fruktansvärt ont när allt kunde vara så vackert? Är vi inte gjorda för varann? En kyss till bara. Stötarna fortsätter, jag vet inte hur länge min kropp orkar utstå plågorna. Är man med i kärleken får man kärleken tåla men just nu gör allt så ont att jag skulle kunna dö vilken sekund som helst. Jag måste fortsätta kämpa, stå emot viljan att springa ifrån dig. Bara en kyss till.
Plötsligt avlägsnar du dig, du vill inte längre. Du ska precis säga något men jag täcker reflexmässigt för din mun. Vad du än har att säga vill jag inte höra det, för jag känner på mig att det du ska berätta kommer sluta med att du lämnar mig. Det får du aldrig göra, aldrig, aldrig, aldrig. Jag fattar ett krampaktigt grepp om dig, gör det omöjligt för dig att slita dig. Håll käften, sluta skrika! Förstår du inte att jag älskar dig?
Plötsligt hörs Konferencierens röst igen, och den är inte alls livlig och skämtsam som förut.
– Kära publik, har ni sett maken till dramatik?
Hans figur, som uppenbarat sig bara några meter bort, rör sig mot oss och jag tar ett ännu hårdare grepp om dig. Nu talar Konferencieren inte längre till en publik, utan rakt till mig. Hans en gång så lekfulla blick svartnar.
– Är det verkligen kärlek att vägra släppa taget när den andra vill gå, frågar han.
På mindre än en oönskad kyss är fältet borta.
Vi befinner oss i ett kalt rum. Vita väggar och inga fönster alls, men ljuset strålar från dig. I en fåtölj på andra sidan rummet är du på säkert avstånd från det monster som är jag. Hela din person flimrar till, sen är du borta och det känns som att jag ska dö. Mitt minne är tillbaka men jag önskar att det kunde försvinna, att jag fick komma tillbaka till fältet där du kunde vara hela min värld.
Det är min eviga förbannelse att du aldrig kommer att vara min igen, aldrig i Verkligheten och tydligen inte i Simuleringen heller. Allt är trasigt till tusen och när jag vaknar imorgon kommer den här förbannade teatern ha börjat om igen. Det regnar från en svart sol och Overklighetens enda kärlekspar kommer aldrig bli fria.
Just nu minns jag allt men mitt minne kommer bara vara i någon sekund.
Jag har inte ens lagt märke till Konferencieren, som sitter i en annan fåtölj i rummet. Han är inte längre uppklädd utan bär en vit rock och ett par smaklösa glasögon.
– Har du lärt dig något här idag, frågar han mig.
– Jag har lärt mig mer om kärlek, säger jag syrligt.
– Det har aldrig varit så tydligt att hon är den enda för mig.
Konferencieren, fast nu bör vi kanske kalla honom Psykologen, nickar och skriver ner något i ett anteckningsblock.
Jag ser på den tomma stol där du satt för bara ett ögonblick sen. Det gör så ont att se dig gå ännu en gång. Psykologen stirrar rakt genom min själ.
– Du pratar mycket om kärlek, säger han med en röst till bredden fylld med skepsis.
– Vet du vad jag tycker är det allra största beviset på kärlek?
Jag svarar inte, men han fortsätter.
– Kärlek är att inte tvinga sig på någon som inte vill ha dig längre. Att förstå när det är dags att släppa taget.
Han väntar på mitt svar men jag har ingenting att säga; han har fel och så är det med det. För mig är kärlek att hålla ihop och klamra sig fast vad som än händer, vad den andra än vill.
– Kommer du att lämna henne ifred om vi låter dig gå, frågar Psykologen tillslut.
Jag tänker på Verkligheten, den som jag minns just nu men troligtvis har glömt om en sekund. Panikångest. Dödsångest. All världens ångest samlad i mig. Verkligheten är en vidrig plats. Där någonstans ligger mitt hjärta krossat och mitt samvete utspillt över liket av din nya man. Sjukhus och terapi som aldrig ledde någonvart. Oavsett vad så måste jag komma härifrån, måste hitta dig. Jag älskar dig för mycket för att du inte ska vara min, och förnekar du mig så förtjänar den här världen inte någon av oss. Jag är fortfarande ute efter dig.
Jag låtsas att jag inte hört Psykologens fråga medan jag frenetiskt söker efter en utväg.
– När får jag komma härifrån, frågar jag.
Försöker förgäves minnas vad jag ska säga för att undvika samma icke-sorti, slippa trilla tillbaka ner i det bottenlösa hål som är den här eviga Simuleringen, där allt bara börjar om.
– Du får komma ut när vi vet att du inte längre är en fara, svarar Psykologen.
– Jag är inte farlig, vrålar jag.
– Du vet att jag älskar henne! Det var bara hennes man jag hatade, och han är borta nu!
När jag sagt orden vet jag inte längre om de är sanna, älskar jag dig verkligen? Jag tror jag hatar dig. Jag hatar dig! Jag älskar dig! Älskar dig för mycket.
Hur mycket jag än vill säga ja, ljuga om att jag skulle låta bli dig, är det omöjligt. Jag älskar dig för mycket. Till slut skakar jag på huvudet. Nej. Aldrig. Aldrig…
Psykologens besvikelse sprider sig som ett gift i rummet. Jag ser honom göra ett tecken, han tycks titta på någon som jag inte kan se. Jag lever i en förklädd mardröm, men i ett ögonblick till vet jag åtminstone att allt är en lögn. Jag måste hinna hitta en väg härifrån innan jag glömmer allt, måste bli fri och ta mig till dig, måste…
Ögonblicket är över för den här gången. Jag minns ingenting.
"Déjà vu, déjà vu, déjà vu! Ni har sett det förr och kommer att se det tusen gånger om! Välkomna till programmet som aldrig tar slut, freakshowen som freakade ur! Verkligheten väntar på den som är redo att glömma kärleken! Schh, hör ni musiken? Showen börjar nu! Tre, två, ett.".