En dag satt hon bara där. Flickan, alltså. Hon med det kolsvarta håret, de gröna ögonen och den bleka hyn. Bredvid min plats. Ingen sa något, alla bara stirrade på henne. Då kom fröken inrusande.
– Hej barn, hoppas ni inte har väntat för länge. Har alla packat badkläder, sa hon.
Alla svarade ja i kör.
– Bra, då går vi mot bussen, sa fröken.
Inte ens hon pratade med Flickan.
Flickan gick långsamt ner mot bussen. Långa släpande steg. Hon tittade sig ängsligt omkring. På bussen satte hon sig ensam vid en fönsterplats. Jag och Olle bråkade om mittenplatsen längst bak. Han kastade sig mot mig och skrattade.
– Flytta på dig, ropade jag.
– Killar, lägg ner nu. Knäpp fast er istället, röt fröken barskt och viftade med sitt långa pekfinger.
När vi väl kom fram till badhuset hade det börjat regna. Ett iskallt, hårt regn som skavde mot huden. Flickans hår hade blivit aningen blöt där hon stod med svarta tights och en nopprig grön luvtröja.
– Skynda er in, ropade fröken.
Inne i badhuset var det varmt och luktade klor. Inte den där vanliga värmen utan en exotisk, fuktig värme. Killarna gick in till sig och tjejerna till sig. Ted, Tildas tvillingbror dansade naken framför duscharna.
– Äh lägg av nu, sa Olle generat.
Ted knöt sina händer och blev röd i ansiktet. Han kunde väldigt lätt bli arg.
– Kom, vi sticker. Innan han får ett utbrott igen, sa Olle.
Vid simbassängen väntade en lång, muskulös man. Han berättade att vi skulle börja simma 250 meter. Alla hoppade i bassängen förutom Flickan. Hon stod fortfarande som fastfrusen kvar på bassängkanten.
– Hoppa i du med, sa jag till Flickan.
Hon skakade på huvudet och rusade ut genom badhuset.
När jag slutat skolan genade jag över ängen och uppför branten. Efter ett tag kom jag ut på trottoaren som ledde till ICA. Några meter framför mig gick en grå gestalt. Det var Flickan.
– Hallå, vänta, ropade jag.
Hon stannade och vände sig om.
– Hej, sa hon osäkert.
Vi promenerade mot ICA.
– Varför ville du inte bada, frågade jag trevande.
Hon tittade skräckslaget mot mig och skakade på huvudet. En tår rann nerför hennes kind. Jag klappade henne tafatt på ryggen.
– Jag..., började hon.
Vi kom in genom ICA:s dörrar.
– Ska du ha något, frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
– Kom igen, något kan du väl ta. Bara något litet, sa jag.
Hon tog tveksamt fram en kanelbulle och stoppade den i korgen. Jag plockade på mig lite godis och kex. När vi kom ut hade det börjat snöa. Det var i slutet av november men det hade redan snöat i flera dagar. Vi promenerade långsamt hem mot mig utan att säga någonting.
– Tror du att apelsiner vill bli apelsinjuice eller blir dem pressade till det, sa jag för att lätta upp stämningen.
Hon tittade bara på mig men vände sedan huvudet mot den blöta asfalten. Hemma hos mig luktade det stearin och tvättmedel. Hon sniffade lite och gick sedan fram till köksbordet.
– Varför ville du inte bada, frågade jag igen och stoppade två djungelvrål i munnen.
– Alltså, vattnet var väldigt kallt, sa hon.
– Du kände ju inte ens på vattnet, sa jag och tittade frågande på henne.
Hon tog en rejäl tugga av sin kanelbulle och tittade nervöst mot mig.
– Eller, lova att inte säga någonting. Min mamma, hon...blev dränkt. Jag och mamma älskade att bada, plaska och leka.
Hon tittade upp på mig och stoppade in nästan hela bullen och svalde.
– Vad hände, frågade jag och tog hennes hand.
Hon började bita på sitt nagelband och drog en djup sorgsen suck.
– Mamma bad mig att hämta badringen. Då hörde jag hur hon skrek. En vältränad man drog i mammas ben. Hon började kravla och jag sprang mot vattnet. Men det varför sent. Där låg hon livlös och blek under vattenytan.
– Varför, avbröt jag henne.
Hon tittade på mig med blanka ögon.
– Vi är speciella.
– Speciella, frågade jag och tittade förvånat emot henne och kvävde ett skratt.
– Jo, vi är väsen. Vattenväsen. Min mamma var ett vattenväsen. Mannen som dränkte mamma letar efter såna som oss. Vi är få men vi finns, men det är inte många som vet om oss. Vi finns i myter, historier och berättelser. De vill utrota vårt folk.
– Hur såg han ut, frågade jag.
– Vem då?
– Mannen, svarade jag.
– Muskulös, lång typ, sa hon tveksamt.
– Som han på badhuset, frågade jag.
Hon såg så hjälplös ut, liksom som att hon precis förlorat hoppet.
– Jag måste gå, sa hon och reste sig tvärt.
– Vart ska du?
– Jag måste ge mig iväg, ifall han har sett mig… Jag måste gömma mig, sa hon och gick ut i hallen.
Hon öppnade dörren och gick, utan att säga hej då. Jag sprang ut på balkongen.
– Vad heter du, skrek jag.
Hon skakade på huvudet och log. Flickan kom aldrig tillbaka...