– De är ena märkliga varelser, de där, säger M’Rook, överste talesman för Intergalaktiska Rådet, och för närvarande även kapten på ambassadörsskeppet SkL-232.
– Jag kan inte för mitt liv förstå mig på dem.
Sånär som på en blixtsnabb förändring på koldioxidmätaren, som reagerar på hans utandning, väcker M’Rooks uttalande ingen reaktion: skeppets inbyggda andrepilot verkar ha intagit viloläge, och i sätet bredvid fortsätter skeppets förstepilot, Amun, att långsamt knappa in deras nästa rutt på en liten skärm framför honom.
M’Rook känner ett styng av besvikelse över den uteblivna responsen; han är inte särskilt förtjust i tystnad, och speciellt mitt ute i universums ödemarker, vars tysta, tomma, och till synes oändliga uppenbarelse kan få även den modigaste resenär att känna sig illa till mods, blir stillheten nästan smärtsam.
– Jag menar..., fortsätter M’Rook, och försöker fylla rösten med så mycket grubblande och tankfullhet som möjligt, i hopp om att väcka Amuns uppmärksamhet.
– ...aldrig har jag sett ett så grymt och hänsynslöst släkte tidigare, aldrig.
För ett ögonblick stannar Amuns långa fingrar över tangentbordet.
– Hurså, frågar han artigt, innan han återgår till sitt ihärdiga knappande, till synes oberörd.
Emellertid ser M’Rook ur ögonvrån hur ett av förstepilotens ögon riktas bort från skärmen och mot M’Rook, ett tydligt tecken på att piloten egentligen lyssnar.
Belåtet fortsätter M’Rook tala.
– Tydligen gör varelserna knappt någonting annat än att slåss och kriga med varandra, och när de inte är i något aktivt krig, ägnar de sig istället åt att drömma, planera, eller sjunga om nästa strid. Bra på det är de också; enligt vissa rapporter har de tillräckligt mycket sprängmedel för att spränga sin planet i bitar flera gånger om.
Återigen stillnar fingrarna mot tangentbordet, och nu vänds även det andra ögat mot M’Rook.
– Bara för att varelserna är aningen stridslystna, betyder det inte att de är grymma. Bland mitt folk anses de faktiskt vara synnerligen välvilliga.
– Välvilliga, utbrister M’Rook förbluffat, förvånad över att den annars så förnuftige Amun skulle kunna säga något så befängt.
– Hur kan ni se på deras meningslösa slakt och anse att de är välvilliga?
Amun fnyser.
– Det är väl inte direkt första gången du har sett ett släkte strida inom sig självt, jag skulle rentav vilja påstå att det är ett ganska vanligt förekommande fenomen i galaxen. Nej, det finns andra faktorer vi baserar vår uppfattning på.
– Som vadå?
– Det finns massvis av exempel, bland annat i efterdyningarna av ett av deras krig, då flockas varelserna för att tillsammans bygga upp samhället igen, föräldralösa barn tas om hand och...
Ett plötsligt ljud från skärmen avbryter Amuns berättelse, och hans båda ögon riktas återigen framåt mot skärmen. Besviken över att konversationen redan tagit slut, lyssnar M’Rook till tangentbordets ihåliga klickande, som återigen är det enda ljudet i förarkabinen. En lampa på instrumentbrädan släcks, samtidigt som en annan börjar lysa. Nöjt fortsätter Amun sedan att prata.
– Dessutom så finns det historier om att varelserna ibland tar hand om individer från andra arter, de ger sedan dessa andra individer mat och husrum, och begraver dem till och med på samma sätt som de sina. I rapporterna framgår det inte någon anledning till varför de gör så, men det antas att det görs utav vänlighet.
– Du kan inte mena att ni tror på något sådant, invänder M’Rook så häftigt att hans fjälliga hud övergår, från en varmt marinblå, till en giftig kobolt av ansträngningen.
– Du har väl sett hur de skövlar sina skogar och smutsar ner sina hav. Inte ens blommorna låter de vara ifred, trots att de inte har någon användning av dem. Att de skulle göra någonting utav vänlighet, det har jag mycket svårt att tro.
– De plockar blommor för att de tycker de är fina, och det är tydligen brukligt att ge blommor till varandra för att uttrycka uppskattning!
Amuns röst, som till en början bär en defensiv klang, fylls sakta av en munter ton. Uppenbarligen tycker han att fenomenet "gåvor" verkar vara en mycket underlig sed.
M’Rook, som kommer från en planet där det är mycket vanligt att uttrycka uppskattning med hjälp av gåvor, tycker däremot inte att det är komiskt. Snarare är upptäckten att han har någonting gemensamt med varelserna nästan tröstande; det stundande besöket känns inte i närheten lika skrämmande, nu när han vet att det är ett förståndigt folk han har att göra med.
– Jamen dåså, utbrister han glatt, och lutar sig förnöjt tillbaka i stolen.
Amun tittar fundersamt mot M’Rook, men säger inget; troligtvis känner han att det inte är värt besväret att ifrågasätta sin kapten. Kanske är han bara nöjd över att samtalet äntligen tycks vara över.
I tystnaden, som återigen lägger sig tung över förarkabinen på ambassadörsskeppet SkL-232, blickar de båda ut genom den tjocka glasrutan, ner på den lilla blå planeten långt, långt nedanför dem. Enligt rapporterna kallar varelserna sin planet för "Tellus", eller "Jorden", vad det nu ska betyda. M’Rook antar att det måste betyda något vackert; den lilla blå ädelstenen som vänligt blinkar honom välkommen är så förtjusande, att något annat är otänkbart.
Mycket lågt, som om han inte vill störa M’Rook i hans drömmande, säger Amun.
– De är lite märkliga, de där människorna.