Till den skotska trakten Ettrick Valley, omkring åtta mil söder om Edinburgh och fem mil norr om gränsen till England, kommer en dag den kanadensiska författaren Alice Munro för att få veta mer om sitt ursprung. Här, i en bygd utan några särskilda företräden, levde hennes anfäder, och här fattade några av dem beslutet att söka lyckan i Nordamerika.
Om Alice Munro vet vi att hon har en svårslagen förmåga att utvinna berättelser ur livet. I "Utsikten från Castle Rock", som gavs ut på engelska för tio år sedan, hämtar hon materialet dels ur sin släkthistoria, dels ur sina egna minnen. Förordet är påtagligt svårtolkat (och de delar av denna bok som skulle kunna kallas släkthistoria har broderats ut till skönlitteratur, även om det alltid skett inom marginalen för en sann berättelse). Man läser det med stigande intresse, utan att bli särskilt mycket klokare på vad hon egentligen har gjort.
I den dramatiska, existentiellt laddade titelnovellen stiger sex medlemmar ur familjen Laidlaw på ett fartyg som ska föra dem till Kanada. En av dem har en skrivbok där han gör anteckningar om vädret och om vad som sker ombord. (Munro har för övrigt hittat flera sådana berättare/krönikörer i sin egen släkt.) Han berättar bland annat att hans svägerska föder ett barn under resan.
Kvinnan som blir tvåbarnsmor mitt ute på Atlanten anar nog att hennes nya liv inte kommer att bli så olikt det gamla, för när den vänlige skeppsläkaren frågar vad hon ska göra i Kanada vill hon inte ens svara. Vad kan hon säga? Hon ska tvätta och sy och laga mat och nästan säkert föda fler barn. Var det blir spelar inte någon större roll. Det blir i ett hus, och inte något fint hus.
Ja, vad drömde de om, de som lämnade allt bakom sig, och hur blev det? Flera gånger påminner Munro om hur slumpartat livet ofta tedde sig. Människor dör och föds, möts och skiljs, kommer upp sig eller går under.
I Obygderna i Morris Township skildrar hon en märklig parentes i sin egen släkthistoria, en syskonskara som isolerar sig från omvärlden och helt tappar livsgnistan. För Munros far är deras öde en gåta. Han tänker på syskonens modiga förfäder och frågar sig varför deras handlingskraft inte levde vidare.
Kanske är det just dygderna, både uttalade och outtalade, som säger mest om det sammanhang som Alice Munro och hennes författarskap är sprungna ur. Man får inte ge upp, och man får inte förhäva sig, och man får inte lägga sig i andras angelägenheter. Bokens avslutande del, där Munro berättar i första person, är en fascinerande kartläggning av den normernas labyrint som en människa måste lära sig hitta i för att kunna känna sig hemma och bli accepterad. Hon tar ett antal episoder ur sitt liv, erfarenheter som har lärt henne saker om sig själv och andra, och bygger ut dem till knivskarpa betraktelser över eviga ämnen som klass, kön, familj och identitet.
Att läsa "Utsikten från Castle Rock" är delvis en annan upplevelse än att läsa någon av Alice Munros vanliga samlingar. Här finns lite mindre av elegans, lite mer av dödkött. Här finns en del utläggningar som inte är så mycket mer underhållande än vilken släktkrönika som helst. Men här finns i stället viktiga nycklar till det yttre och inre landskap som har gjort henne till den hon är: en ovanligt vanlig människa, fast med litterära superkrafter.