Gånglåt är Elin Olofssons tredje roman på ungefär lika många år. Debuten "Då tänker jag på Sigrid" kom 2013 och "Till flickorna i sjön" året därpå. Jag har recenserat båda och öst på med välförtjänta lovord och sett fram emot att läsa mer av Elin Olofsson.
Nu har Gånglåt kommit och jag måste upprepa mig. Detta är – också – en väldigt fin och stark roman som jag – också – tycker väldigt mycket om. Elin Olofsson har inte upprepat sig, men hon fortsätter utforska samma teman som i sina tidigare böcker. Det handlar om stad kontra landsbygd, frihetslängtan kontra behovet av varandra och om komplicerade släktförhållanden som rymmer ett slags hatkärlek. Och så är det den gemensamma historien, den som påverkar varje möte, samtal och konflikt.
I "Gånglåt" möter vi en familj från en by i Jämtland, samlade på släktgården över sommaren. Jenny kommer hem till sina föräldrar, Gun–Britt och Sture. Jennys moster Sonia, den kända artisten Salida, kommer också dit och har med sig sin assistent Harpan. Gun–Britt och Sonias kusin Nancybeth är också med på ett hörn. Det här är kvinnornas historia. Det är mödrar, döttrar, systrar som driver handlingen. Och vilken handling sedan!
Systrarna Sonia och Gun-Britt är för evigt i luven på varandra. Gun–Britt är hon som stannade kvar, hon som fick Jenny, hon som är grå och kantig och bara jobbar och släpar. Gun-Britt vill väl men visar det mer i handling än i ord. Sonia är sångerskan och stjärnan. Hon som for ut i världen och lyckades. På vissa plan. För hon har en son som vägrar träffa henne, och hon möter åldrandet och kroppens förändringar med större våndor än slitvargen Gun–Britt.
Systrarna är för evigt förenade i sitt motstånd mot varandra. Avundsjuka och kärlek, tätt ihoptvinnade.
För "Gånglåt" är framförallt en roman om kärlek och hur svårt det är att älska. Jenny som älskar en som aldrig kan bli hennes. Harpan som älskar och blir älskad men bara i lönndom. Nancybeth som blir lämnad och måste börja älska sig själv. Sonia som talar om passion men är ensammast av dem alla. Gun–Britt som älskar både syster och dotter men ändå håller dem på avstånd. Jenny som både älskar och inte står ut med sin mamma.
Elin Olofsson tar ut svängarna mer än tidigare. "Gånglåt" är lite vildare, har större anspråk. Lite mer humor och humör. Det är härligt. Språket är välkalibrerat och vibrerar av liv och känsla. Det här är en roman att fångas av och leva i.
Camilla Carnmo