Även denna sommar var krisen inom BB och förlossning den stora snackisen. Precis som föregående somrar har det varit trångt om platser och ett flertal blivande mödrar har blivit skickade till andra län för att föda. Även om avstånden är kortare i södra och mellersta Sverige sker det en oroväckande ökning. De södra och mellersta delarna av Sverige har inte samma avstånd till BB som det larmats om uppe i norra Sverige – exempelvis vid nedläggningen av BB i Sollefteå – men samtidigt sker det en oroväckande ökning där allt fler får föda utanför det egna länet.
Att det är kris inom förlossningen kan knappast komma som en nyhet även detta år för Sveriges politiker. Skillnaden nu från förr är att krisen inte längre är ett sommarfenomen i Stockholms län utan något som äger rum över hela landet oavsett årstid. Visst borde politikerna kunna lova fler miljoner, fler åtgärder och bättre födslar.
Annika Strandhäll borde i sin nya roll som ansvarig minister genast komma med förslag som kan motverka och få grepp om krisen. Med det skattetryck som Sverige har borde man redan kunna erbjuda världens bästa förlossningsvård direkt på plats. Detta utan att tvingas att forsla runt födande kvinnor till närliggande län, utan rimlig framförhållning och dialog.
Problemet ligger i att även om Sverige tack vare sitt höga skattetryck skulle kunna erbjuda världens bästa förlossningar och platser åt alla så har staten misslyckats med att vara en god arbetsgivare. Kommunerna och landstingen utnyttjar att det är svårt med andra karriärvägar för att kunna betala barnmorskor och annan vårdpersonal för lite. På en fri marknad med flera arbetsgivare fungerar inte det. När BB Sofia i Stockholm fick stänga misslyckades landstinget med att locka över barnmorskorna till de egna sjukhusen. De kunde helt enkelt inte erbjuda en attraktiv arbetsplats, vilket är fullt förståeligt. För vem vill arbeta på en stressig arbetsplats som inte ens har plats för de som söker sig dit. En arbetsplats där det inte finns tid att ta rast och allt detta till en usel lön för jobbet man gör. Förlossningskrisen handlar inte om brist på barnmorskor utan brist på barnmorskor i offentlig sektor.
Det offentliga monopolet pressar löner och lyckas man inte komma tillrätta med de problemen så kan politikerna fortsätta tävla om riktade insatser för allt i världen, men födande kvinnor kommer fortsatt vara hänvisade till en förlossningsvård som inte är så bra som de borde kunna kräva. Förlossningskrisen är vår tids stora vårdsvek. I en tid av ständiga vänsterkrav om förbund mot vinster i välfärden och påståenden om att den fria marknaden pressar löner är det viktigt att komma ihåg att det i själva verket är den offentlig sektor som lägger sig under marknadsmässig lön och villkor.
Elin Larsson