"Nej, hĂ€r duger ingen dagtingan lĂ€ngre â utan ett modigt beslut. [âŠ] LĂ„t hederns bud inverka pĂ„ Er. Tag Gud i hĂ„gen och res." SĂ„ skrev 1884 en vid det laget ganska skĂ€rrad Albert Bonnier till August Strindberg efter att novellsamlingen "Giftas" Ă„talats för "hĂ€delse". Brottet kunde pĂ„ den tiden ge författaren, eller förlĂ€ggaren, tvĂ„ Ă„rs fĂ€ngelse.
Strindberg hade rest till GenĂšve och det Albert Bonnier bad honom om var att komma hem och sjĂ€lv stĂ„ till svars för sin bok. Strindberg gjorde det till slut â men först efter lĂ„ng tvekan. Tydligt Ă€r att Alberts princip "sprida, icke döma" ibland hade ett högt pris. Efter erfarenheterna med Strindberg och Sedlighetsdebatten, liksom senare tryckfrihetsmĂ„let mot Gustaf Frödings diktsamling "StĂ€nk och flikar", blev han mer försiktig och en smula konservativ i litterĂ€ra frĂ„gor.
VĂ€gen dit var dock lĂ„ng. Sin liberala tolerans svek aldrig Albert. FörmĂ„gan till lĂ„ngsiktiga vĂ€nskapsband med författarna var ett drag som han var först om i svensk förlĂ€ggarhistoria. Kontakten med Strindberg höll â trots att författaren gjorde antisemitiska attacker mot förlĂ€ggaren i artiklar och skönlitterĂ€ra skrifter. Alberts hĂ„llning stannade alltsĂ„ inte vid tomma ord. Den framĂ„tsyftande liberalismen skymtar i att han, i en annars patriarkal tid, tog sig an mĂ„nga kvinnliga författare.
Per T Ohlsson tar det hela grundligt och pÄ ett sprÄk som ibland kÀnns lite arkaiskt. Albert Bonniers bakgrund tecknas via hans far Gerhard Bonnier, eller Gutkind Hirschel som han frÄn början hette. Efter att först ha sökt sig frÄn Tyskland till Köpenhamn prövade Gerhard tillsammans med sonen Adolf lyckan i Sverige.
Albert kom som 14-Äring till Stockholm 1835 för att hjÀlpa sin Àldre bror Adolf med verksamheten som bokhandlare, först pÄ Storkyrkobrinken och senare pÄ Norrbro i Bazaren. Den unge Albert kÀnns inledningsvis lite lös i konturerna, kÀllorna om hans uppvÀxt Àr fÄ. Redan frÄn början stÄr dock klart att hans ambitioner var högre Àn att förbli hjÀlpreda hos sin storebror. 1837 förlade han sin första bok "Bevis att Napoleon aldrig existerat".
Utan att pĂ„ nĂ„got vis förringa Alberts talang fĂ„r man konstatera att han verkade vid en för förlĂ€ggare gynnsam tid. Ăven om den var prĂ€glad av antisemitiska strömningar, vĂ€xte i spĂ„ren av urbaniseringen en bredare och lĂ€shungrig medelklass fram. JĂ€rnvĂ€gen och Ă„ngbĂ„tstrafiken byggdes ut. Det blev lĂ€ttare bĂ„de att resa och att transportera böcker. Albert var uppenbarligen skicklig pĂ„ att avlĂ€sa betydelsen av sĂ„dana förĂ€ndringar. Han satsade pĂ„ romanen som underhĂ„llning för medelklassen och resehandböcker som svar pĂ„ det ökande resandet. Ohlsson lyfter Ă€ven fram hur Alberts sociala förmĂ„gor utnyttjades genom veckotidningen Stockholm Figaro och den viktiga Svea. Framför allt den senare fungerade som startbana för nya författare, talanger som Albert pĂ„ ett smidigt sĂ€tt knöt till sig.
DÄ och dÄ vÄgar Per T Ohlsson vara kritisk mot Albert Bonnier, trots att uppdragsgivaren till "Albert Bonnier och hans tid" Àr dennes yngre namne. Att Albert bröt mot oskrivna lagar i konkurrensen med dÄtidens förlÀggargigant Lars Johan Hierta framgÄr tydligt. Men hans gÀrning som förlÀggare var dock tveklöst historisk. Hos nÀstan alla författare finns Àn i dag en dröm om att det egna bokomslaget nÄgon gÄng ska fÄ prydas av hans namn.