Happy End, förstås, men långt ifrån bara sockersött. Utan här finns mycket som är aktuellt och lika tankeväckande i vår tid 2015 med alla fattiga och flyktingar och ensamma barn. Och detta budskap är viktigt, för musikal får inte bara vara tjusande sång och glitter, även om det är viktigt. I november behöver vi ju alla en rejäl dos av optimism och framtidstro, av medmänsklighet och värmande leenden. Här handlar en medryckande sång just om leendet, smajlet, som det viktigaste.
Långa stunder är det helproffsigt på Culturums scen med sensationellt bra sång och även musik, dans och skådespeleri från det som ändå är en amatörensemble. Men NYMOS har arbetat långsiktigt och lagt ribban högt och engagerat professionell regi och dansinstruktion, så att alla på scenen utmanats att överträffa sig själva. På premiären i onsdags var dock inte ljudet helt färdigtrimmat, ibland för starkt eller så att det sprack lite, i mina öron.
Viktigast är ändå att barnen är fantastiska. För det är de verkligen med sin inlevelse, som grupp och individer i lite olika åldrar, med sin säkra sång och dans, även när den går i haltande tretakt. Dubbla lag gör att de ska orka med, hoppas vi alla.
Första akten är ärligt talat den intressantaste, när allt byggs upp av spänning. Där kommer också de flesta och bästa låtarna, som kanske inte är jätteoriginella men som fastnar i minnet och som skickligt repeteras i kortform under kvällen. Med två trumpeter och en snyftande saxofon eller pigg klarinett till sången får de också en klangfärg som sticker ut.
Men storyn då? Jo, har ni sett musikalen Oliver eller läst Charles Dickens roman om Oliver Twist så vet ni. Alltså lite som sagan om Den fula ankungen. Fast här är det inte London och en pojke utan New York och flickan Annie, som bara har en halv medaljong och ett brev kvar från sina föräldrar, som tvingades lämna bort henne som spädbarn 1922. Hon drömmer varje dag om att få tillbaka sin mamma och pappa. Miranda Viberg gjorde Annie på premiären, och hon är kort sagt ett fynd i rollen och sjunger bedövande säkert, rent och uttrycksfullt.
En familjemusikal alltså är det som Nymos erbjuder, där Sofia Mattsson inte bara är elak ragata utan hon har koll på halvfylleriet och låter oss se också en olycklig kvinna. Och vilken röst!
Som stenrik räddare i nöden lyckades Ronnie Eck visa olika sidor hos Mr Warbucks och sjunger nästan lika bra. Hanna Holmberg är ljuvlig att se som hans svala sekreterare, vacker och frissad som Snövit. Och så lite åt buskishållet med de två skojarna, som nog bryter sig ut som karikatyrer i realismen men som Magnus Lövgren och Martina Dahlström gör så underhållande. Kul också att se och höra Hedvig Oscarsson som Rising Star.
Fride Jansson