Strålande sol, en fullsatt och sagolikt vacker slottsträdgård vid Tullgarns Slott, nio av Sveriges just nu populäraste artister på scenen, 22 nummer, 52 låtar – kan det bli för mycket av det goda? Ja! Hälften vore bra nog.
Allt ser så bra ut på pappret, Melodifestivalvinnaren John Lundvik gör debut i Diggiloogänget. Veteranen Jessica Andersson är tillbaka, liksom Brolle och komikern Thomas Pettersson. Arvingarna som underhållit Sverige de senaste 30 åren och blev folkkära igen med hela svenska folket efter Melodifestivalen.
Diggiloo kör på i full fart i värsta schlagerandan med alla akter, 1000 klädombyten, paljetter, glitter och pyroteknik. Men det håller inte riktigt här. Det blir mest en röra av allt.
Visst ser man artisternas scenglädje och energi trots att Diggilooturnén redan rullat på vägarna i sommarsverige under några veckor. Artisterna sjunger, skojar och skrattar med varandra på scen. Men först vid åttonde nummret när den här showens stora stjärna, John Lundvik, tar ton med låten My turn, fattar publiken att det är en konsert de är på och inte på teater där man helst ska sitta tyst och lugnt på sina platser.
Plötsligt får publiken veta vad de gör där och varför de ska stanna ytterligare 2,5 timme för att vänta på Too late for love.
Alla artisterna får framföra sina största hits, vara med i ett dansbandsmedley, ett Queenmedley, ett rockmedley – och som grädde moset, ett hitsmedley.
Däremellan gör Casper, Mariette och John Lundvik upp i någon slags operaduell, det blir I do–yra med Arvingarna och stand up-komikern Thomas Pettersson får damerna och herrarna på picknickfiltarna att vika sig av skratt.
Visst rycks man stundtals med i alla trallvänliga hits, härmar efter David Lindgren när han uppmanar till alldans och får publiken att dansa loss till både Gangnam style och fågeldansen. Men förutom allt stoj och snabba kast mellan låtarna försöker showen även nå publiken på djupet.
Brolle tar fram gitarren och hyllar bortgångne vännen och artisten Jerry Williams med låten Vintersaga. Inte ens när Jessica Andersson öppnar hjärtat och talar om sin alkoholiserade mor och säger att inget barn ska behöva uppleva en sådan uppväxt som hon gjorde, blir det sentimentalt. Därefter sjunger hon en duett visuellt med sin son på en storbildsskärm. Nja, ingen gåshud, ingen höjdare. Och det är nog det som är problemet med Diggiloo. De siktar mot stjärnorna, vill ha med allt, men efteråt är man mest förvirrad – vad hände, vem sjöng vad? Och det känns som att de bara nådde till trätopparna.