Minnen av ett kulturfrämjande Sverige

(Serie)figuren bakom den mytomspunna kulturtidskriften Galago, skribenten och mångsysslaren Rolf Classon, vars glasögonprydda tecknade nuna har förekommit i både Martin Kellermans och Charlie Christensens serier, har skrivit memoarer. Den matiga läsningen som täcker dryga 40 år av etablering och spridning av serieromaner, satir, poesi och andra alternativa konstuttryck (samt mängder av knark och sprit) är precis som allt annat Galago har rört vid – en livsviktig kulturgärning. Ett stycke svensk litteraturhistoria, som stundtals närmar sig episk rymdroman, om en för Sverige mycket avlägsen, kulturfrämjande era. Ett vilt kollage av allt som den udda undergroundrörelsen har byggt upp och självförstört sedan starten 1979, omsorgsfullt formgivet av Kalle Mattsson.

Innan Galago var tecknade serier för vuxna helt frånvarande i svenska bokhandlar och bibliotek. Läsare var hänvisade till småbutiker där (oftast amerikanska) seriealbum och tidningar fulla av sjuka fantasier, ocensurerade äventyr och de unga tecknarnas passion gömdes i dammiga lådor. "Galagoboken" kännetecknas av denna tids hunger, frihetslängtan och lekfullhet; språket är okammat, kapitlen är såsom utlovas: "ett misslyckat försök att strukturera händelseförloppet", namnen droppas vind för våg och anekdoterna känns som en direkt inblick i Rolf Classons "rolfetamin"-påverkade hjärna. Eller som han själv uttrycker det: "Jag var visserligen med när allt detta tilldrog sig, men minns inte mycket av det."

Det avsiktligt oseriösa och snarare kaos- än vinstbringande projektets betydelse för de enstaka karriärstigarna och hela kulturvärlden blir som tydligast när Rolf Classon väver in personporträtt av de konstnärer som Galago har varit en plantskola för. Tidskriften – döpt efter en senegalesisk halvapa som "aldrig flyr när den blir hotad utan stannar upp och stirrar ut sin motståndare" – var en samlingsplats och gav ett sammanhang åt i dag högst väletablerade serieskapare: Joakim Pirinen, Gunnar Lundkvist, Lena Ackebo, Anneli Furmark, Jan Stenmark, Nina Hemmingsson, Max Andersson med flera. Den förstnämnde, skaparen av den numera ikoniska seriefiguren Socker-Conny, debuterade i Galago som blyg 16-åring och skulle utan tidskriften förmodligen aldrig haft mod att rita serier. Att den desillusionerade hunden Rocky (som lärde mig tala vardagssvenska) växte fram under Martin Kellermans tid som "kugge i redaktionen" speglar också vidden av Galagos betydelse för den position som seriekonsten har i dag.

Men det är när Galagos alla omslag radas upp som man verkligen börjar ana storheten. De kläms in i boken tillsammans med fotografier, teckningar och underhållande ledartexter, mellan Rolf Classons ofriserade bjäbbande och grabbigt nostalgiska (men aldrig tråkiga) utsvävningar och alltför detaljerade redogörelser för sina egna bravader som förläggare. Allt sammantaget får läsaren en utomordentligt klar bild av vilken skillnad ett enstaka kulturinitiativ kan göra.

Det enda sorgliga för en åttiotalist är att boken framstår som ren och skär fantasi med sin kartläggning av en tid då man kunde få tag på billiga bostäder och lokaler, arrangera spontana fester i källare mitt i stan och poesiuppläsningar i riksdagen. En rätt deprimerande tidsresa till ett mänskligt ekosystem som gjorde det möjligt att bedriva en verksamhet med målsättningen att "nå Nirvana under arbetstid".