Utgångsläget var bra. Flera av bandets närmaste vänner fanns på plats, troget placerade längst fram vid scenkanten. Lokalen i övrigt var knappast fullproppad, men när Fru Fortuna började spela var det många som koncentrerade sin närvaro framför scenen. Låt oss säga att det var en bra bit över halvfullt åtminstone.
Bandet själva var av naturliga skäl på topphumör och det var tydligt att fredagens releasefest var ett målsnöre som Fru Fortuna länge hade sprungit emot. Spelglädjen var total och kärleken till publiken var uppenbar.
Sångaren Dennis Augustsson har tidigare antytt att punklegendarerna Ebba Grön är en inspirationskälla för Fru Fortuna. Det märktes stundtals i både musik och uttryck under kvällens spelning. Dennis – uppbackad rejält från skräniga gitarrer och hårt anslagna baskaggar – tog i med rösten i sann punkanda så att halsvenerna nästan exploderade. Det var som att punkspöket från dåtidens Thåström, skrikandes i någon obskyr källarlokal i 70-talets Rågsved, för några sekunder hemsökte stämbanden på sångaren. Det lät bra. Och visst, det är inte särskilt klädsamt att i allt för hög utsträckning jämföra band med andra band, men det måste ändå sägas om Dennis röst – man tänkte på Pimme och Fjodor.
Däremot ska det understrykas – att utmåla Fru Fortuna som ett klassiskt punkband vore fel. Bandet verkar istället husera någonstans i gränslandet mellan pop och punk, och var under kvällen inte rädda för att sätta tänderna i lågmäld sentimentalitet.
En av de sista låtarna som bandet spelade var Dags att gå. Och även om publikhavet tunnats ut en aning under småtimmarna så var hemgång, vad det verkade, det sista som huvuddelen av kvällens besökare funderade på. Bra spelning.