Jag gick aldrig och såg Kristina från Duvemåla på den tiden då det begav sig. Tänkte att det var något man kunde göra senare. Men senare kom aldrig, och så slutade den att gå. Inte så att jag sitter och förbannar mitt val, men lite onödigt var det allt. För jag gillar ju musikaler. Och Helen Sjöholm stora break gick mig heller inte förbi. Kul då att äntligen få mötas nu i lördags i Nyköping.
I vanlig ordning blir jag lite skeptisk till att åter en gång få skriva om en avskalad turné med sång och ett instrument. Det är mycket sånt nu för tiden. Jag förstår att budget spelar stor roll, men det blir ofta lite träigt och enahanda.
Men den här gången blev det tvärtom överraskande trevligt. För det handlar ju om vad man har för redskap att jobba med, och hur man ser till att använda dessa.
Helen Sjöholm har rösten. Rösten som bär och som är självklar. Kan inte direkt säga att den är vacker. Den är bara väldigt trovärdig. Det handlar om hur orden tar form och landar. De landar mjukt, rakt i ditt ansikte.
Anders Widmark är en irriterande musiker. Han leker och leker vid sitt instrument. Han verkar inte kunna rå för det. Lite som den där personen som på fest tvångsmässigt lägger in en ordvits i varje mening, oavsett om det leder någonstans.
Till att börja med känns det som om han mest förstör de fina harmonierna. Men ju längre konserten går, ju mer förstår man hans agenda. Hans spelstil gör att det aldrig blir ointressant eller tråkigt. Han har en plan. Och när man väl har kapitulerat sitter man mest nyfiket och väntar på vad som komma skall.
Tillsammans så lyckas Sjöholm och Widmark ordna till en riktigt trevlig stämning. De kan ta sin publik, och delar rättvist upp mellansnacket. Lite humor, lite allvar, lite vers.
Midvinter är inte en regelrätt julkonsert. Det är snarare en bukett med väl utvalda sånger som tar avstamp i julen. Vi får "Ave Maria", "Jul, jul, strålande jul" och en knippe psalmliknande visor, men vi får framför allt sånger som skapar en stämning av just midvinter. Vid två tillfällen kommer det förinspelat komp, vilket kan vara förkastligt, men det fungerar överraskande bra och breddar upplevelsen. Sjöholm lurar mig på några av sina självklara hits, men ger mig ändå "Hemma", från musikalen där allt började, och då är vi på något vis ändå iland.
Mats Hammarlöf