Synd att minnet är så kort och opålitligt. Annars skulle jag kanske fastslå att torsdagens konsert i Gryts kyrka var den allra bästa där någonsin. Det behövs inte. Det vore också hybris att tro sig om något sådant, och övermod brukar bestraffas, som bekant.
Däremot är jag lycklig över att kunna ta mig dit. Och lycklig över att ha kvar förmågan att hänföras. I uttryckets bästa bemärkelse mötte vi extra allt av sex toppmusiker som gav allt. Och det krävdes med både Schumann och Chausson på programmet.
De flesta av dem är ännu unga eller ser unga ut. Ändå har de häpnadsväckande meriter. Någon är professor i Bryssel. En annan undervisar vid Mozarteum i Salzburg. En tredje har varit stämledare i Philharmonia i London och har nu samma uppgift i Oslofilharmonin.
Men musikvärlden är gränslös, mer än någonsin med dagens möjligheter men har också en förkrossande konkurrens. Det säger en del om Per Nyströms självförtroende att han vågar bjuda in en sådan samling, som konstnärlig ledare för festivaldagarna i Gryt. I torsdags var han förstås ändå trygg farbror, efter alla sina tusen spelningar med Yggdrasilkvartetten och andra. Men det syntes att även han var koncentrerad.
Härligt att se och höra var också att de verkade ha pratat och spelat sig samman till en enhet.
Schumanns pianokvintett bjuder visserligen på rika tillfällen för alla instrument att höras. Och det var underbart att ha altfiolen ytterst som breddare av stereoupplevelsen längst ut till höger med så expressiv skönklang och dito från närmaste grannen cellon med växelspel i de sångbara temana. Ibland fick andrafiolen ta upp en melodisk idé och gjorde det med stort förtroende och skönhet innan förstafiolen med aningen av annan timbre tog över. Men utan att konkurrera ut. Kammarmusik när den är som bäst.
Lägg till att pianisten Zlata Chochieva, som jag hört så mycket gott om från Ateljé42, överträffade mina förväntningar. Alldeles lugnt verkade hon läsa alla kaskader av noter och omsätta det i ömsom jublande energi, ömsom melankoli, åtminstone för stunden, för detta verk går i den briljanta tonarten Ess-dur och tillkom under Schumanns lyckliga år 1842. Och alla de andra var med på samma noter.
Efter paus kom en stund för kontrast och meditation, när Brusk Zanganeh på sin fiol improviserade över österländska skalor och fantasieggande små och stora tonsteg och plötsligt lät det svirra upp i höjden på övertonerna. Kanske med inspiration från hemlandet Kurdistan.
Sist en raritet: Ernest Chaussons konsert för violin och piano plus stråkkvartett, ett verk femtio år efter Schumanns och det första som var en framgång för honom, ett verk fyllt ännu mer av melankoli och kamp mot grubbel och osäkerhet. Men också med en hänförelse som närmar sig extasen från en man som upplevt Wagner men skapat sin egen kromatik och harmonik och pressar alla instrument till det yttersta. Zlata trollband den gamla flygeln, och Alissas fiol var i händerna på en gudinna. Det behövs, för stycket tillägnades Eugène Ysaÿe.
I år kunde det bara bli en kväll i Gryt för min del. Ingen flamenco på onsdagen med knökfull högstämning. Inga pianotrior av Tjajkovskij och Sjostakovitj. Och sista konserten i kväll lördag på Elghammar är utsåld sedan länge.
Fride Jansson