En sådan roman är Maggie O’Farrells "Sommaren utan regn". Ett familjedrama med stora mått terapeutisk humor och den där trygga känslan av att författaren vill karaktärerna (och oss) väl och inte kommer att lämna dem (oss) i sticket. Men helt säker kan man förstås inte vara.
Det är sent 70-tal och en dallrande och skoningslös värmebölja har lagt sig över London där det irländska paret Robert och Gretta Riordan lever sina inrutade pensionärsliv, medan deras tre vuxna barn har sina egna verkligheter – och hemligheter – på annat håll. Allas liv ställs på ända när den tystlåtna Robert går för att köpa tidningen utan att återvända.
Hem kommer i stället döttrarna Monika och Aoife, som klippt kontakten med varandra, och Michael Francis som på eget håll genomlever en äktenskaplig kris, för att nysta i försvinnandet. Tillbaka i sitt barndomshem och sina barndomsroller tvingas de ta tag i den snåriga härvan av familjehistoria, livslögner och missförstånd.
Upplägget är smart och effektfullt. Maggie O’Farrell, som vid det här laget är en erfaren författare med sex romaner i bagaget, lånar novellkonstens tydliga ramar och deterministiska upplägg (det ena leder oundvikligen till det andra). Och med värmen och obehaget den för med sig så väl beskriven, blir närvaron i det lilla huset med sina tusentals trasiga loppisfynd vällande ur skåpen, nästan total.
Samtidigt kan jag konstatera att titeln är tråkigt översatt, vilket lär ligga den svenska försäljningen i fatet. Men framförallt är historien en aning banal i sin romantiska jakt efter den charmigt snåriga familjelyckan.
Å andra sidan är det väl precis sådana historier vi ibland törstar allra mest efter och är den så här välskriven och väl översatt, så är det bara att lapa i sig. Perfekt läsning för hängmattan och semestern med – eller från – familjen.