Under torsdagskvällen var det alltså premiär för Nyköpings gymnasiums musikesteters version av musikalen Grease. En musikal som lärarna på Tessinskolan försökt komma undan med motiveringar som att den känns "omodern" just på grund av 50-talets tydliga könsroller mellan tjejer och killar. Och att handlingen, som utspelar sig på skolan Rydell High år 1959, kanske är något för banal. Till sist lät sig ändå dramaläraren och regissören Lena Malmberg övertalas av eleverna, och efter att ha sett de två uppsättningarna, kan jag svära på att hon inte ångrar sig.
Innan torsdagens kvällsföreställning drog i gång uppmanade Lena Malmberg ändå publiken att sätta på sig 1959 års glasögon med motiveringen "Jämlikhet på den här tiden var inget att snacka om, här var det killarna som bjöd upp medan tjejerna fick sitta och vänta".
Efter 20 år har musikesteternas årliga musikal blivit något av en institution i Nyköping. Helgens sex föreställningar är så gott som slutsålda och det är inte bara släkt och vänner som vill se de begåvade eleverna; bara på min rad sitter en före detta dagisfröken, en granne och en allmänt teaterintresserad kvinna. Och dom ska få valuta för pengarna.
Redan i öppningsscenen sätter musikesteterna ribban med ett Grease-medley. Tjejerna är klädda i prickiga och färgglada 50-talsklänningar med tillhörande hårband, medan killarna bär skinnpaj och jeans. Och som dom sjunger. Nu är ju inte Grease känd som musikalen med de stora utmaningarna. Tvärtom är musiken varken svår eller komplicerad. Enligt musikläraren Inga Nelvig har det här skapat utrymme att jobba extra med kören, och det märks. Körsången är tajt och stämsången sitter perfekt. Överlag de stora ensemblenumren fantastiskt tajta och välkoreograferade. Det räcker att ta en titt på den gedigna rollistan, så förstår man även att Grease är en demokratisk musikal. Regissören Lena Malmberg låter också alla ta plats – och framför allt lyckas hon få det att se ut som att alla har huvudrollen – med både attityd, pondus och självförtroende.
Under torsdagsföreställningen är det dock Daniel Geite som axlar rollen som T-birds coola gängledare Danny Zuko, medan Johanna Bergman har rollen som den nyinflyttade och småpräktiga Sandy Dumbrowski. De båda har haft en romans under sommarlovet och Sandy berättar om sin sommarkärlek för de balla tjejerna i innegänget The Pink Ladies, precis som Danny gör för medlemmarna i "sitt" gäng T-birds. Båda ovetande om att de ska mötas igen, vilket de naturligtvis gör och historia fylld av intriger och grupptryck tar vid.
Även om handlingen kretsar kring Danny och Sally tar de åtta eleverna, som utgör de två tjej och kill-gängen, minst lika mycket plats. I torsdagskvällens uppsättning har även två tjejer rollerna som gängmedlemmarna Sonny och Doody i T-birds , vilket gör att T-birds inte framstår som lika grabbigt som fredagsföreställningen, där hela gänget består av killar. Isabella Nylanders tolkning av Sonny är också minnesvärd. Med en enastående tajming, lockar hon i särklass till mest skratt under torsdagskvällen. Isabella Nylander är helt enkelt lysande.
Annars är det omöjligt att säga vilken av de två föreställningarna som är bäst. Även om båda uppsättningarna utgår från samma manus, är upplevelsen att det är två helt olika tolkningar av Grease vi ser som publik, där båda har sina förtjänster. Johanna och Daniels version av Danny och Sally är möjligtvis lite "snällare" än Gabriel Kristofferssons och Michelle Danielssons version av Danny och Sally. Dessutom "gifter" sig Gabriel och Michelles röster något bättre. Gabriel Kristofferssons röst är även grymt kraftfull. Bra sjunger även Tom Pettersson i sin roll som Kenickie, medan Oskar Siverviks stora förtjänst i samma roll är hans eviga kammande och humorisktiska uppsyn.
Nej, det går inte att jämföra de två uppsättningarna med mer än att fredagens föreställning känns något mer homogen, medan torsdagens ensemble består av en brokigare skara personligheter, något som i sig skapar viss dynamik.
Lyftas lite särskilt bör ändå vokalissan Mickis Lind som sjunger fantastiskt bra – i synnerhet i låten "Beauty school dropout". Uppbackad av kören gör de låten till en hit som skulle kunna spelas i vilken radiokanal som helst. Bedårande är också Therése Borrmans Jan och Eize-Vide Hyvönen tolkning av den stora tonårsidolen Vince Fontaine. Självklar är även Xantippa Amaya i rollen som Marty, liksom Sandra Merelius Frenchie. För att inte tala om nörden Eugene, som under torsdagskvällen lockar till många skratt med sin töntiga uppsyn. Och så orkestern förstås.
Slutligen vill jag dela med mig av vad den 9-åriga bisittaren sade till mig när vi gick hem sent på torsdagskvällen.
– Det är lite konstigt att tjejen blev så tuff på slutet. Jag tycker att killen skulle ha blivit mjukare i stället.