Vilket överdåd av energi som strålade ut från detta supertäta moderna storband, som Magnus presenterade som ett av världens bästa, och han lär veta en del om den saken.
Och vilket flott arrangemang med mulligt djup klangbotten från Alberto Pintons jättestora barytonsax plus två bastromboner och Yasuhito Moris mäktigt förstärkta kontrabas. Sen nånstans däruppe i höjden seglade Lennart Grahns förstatrumpet iväg ännu högre.
Så flott och lite funkigt blandat som det anstår en kväll som ska gå i Jimi Hendrix anda. Och allra sist kom också dennes superhit Purple Haze, där jag faktiskt inte vet om dis och dimma av purpur syftar på 60-talets droger eller något annat. Någon förvirring hördes dock inte utan precision från ett band med krafter kvar och Magnus Lindgrens tenorsaxofon som på något sätt fick fram en del av elgitarrens distorderade klang.
Och ska någon sjunga en text här, så gärna Kristin Amparo, som i går hade riv och klös i rösten. Hon ledde också alla på scenen dessförinnan, när det drog ihop sig till latinamerikansk karneval med fyrverkeri av slagverk från Rubens Millet Herrera.
Annars var det mycket av Nina Simones styrka och rättspatos som hon inspirerats av, och vi fick också höra ett par av Simones hits som vunnit på de nya arrangemangen.
Men ändå fick jag mer behållning av Amparos egna sånger: en ballad i moll om en dröm om kärlek och gitarrsången Freedom som handlar mycket om hennes eget liv som adopterad.
Klart är nu att det ska bli jättespännande av följa Kristin Amparos utveckling från pop och schlager och talangjakter vidare mot jazz och soul och låtar med egna uttryck. Utstrålning och glädje har hon redan i massor och en röst med både djup och höjd, ja ett helt eget register i diskanten, som ett flöjtande instrument nästan.
Om Magnus Lindgren vet vi redan att han är ett geni på att spela och komponera/arrangera. Och ingen diva, för han kan alla namnen i bandet och verkar ödmjuk och släpper fram hälften att spela solo. Roligt! Likaså att han ständigt utvecklas och provar nya stilar och spelpartners.
Lite trist för Nyköping att Culturum bara var halvfullt av intresserade. Resten hade kanske deppat ihop denna dag när världen håller andan under en ny president i USA. Själv kunde jag inte tänka mig bättre inspiration till att fortsätta att tro på vår framtid.