Först lite huvudräkning. En halvfull matiné och utsåld kväll. Det blir åttahundra biljetter bara i Nyköping. Cirka. Gånger sexhundra kronor ungefär per biljett. Gånger 27 platser på en månads turné genom Sverige.
Om det säljs lika bra på varje plats blir det tolv miljoner som bolagen drar in till sina kostnader och till lön åt alla jättemånga medverkande och sedan vinst. För det är dyrt att turnera med ljud och ljus och två scenbilder och massor av teknik.
Men smakar det så kostar det. Ska det vara lika flott som på TV räknas bara det bästa. Kul också när Culturum styrs av proffs på ljud och ljus och fungerar.
Nå, julen är sedan länge Big Business. Och det här är inte det grövsta exemplet. Tvärtom, jag hoppas att de flesta tyckte det varit värt pengarna och tror att de som jag efteråt hade varit med om en riktigt stor kväll med påkostad underhållning.
Visst pråmade de tre artisterna en del för sina julskivor, som de sålde i pausen. Och visst sjöng de på sina greatest hits, fast med nya töntiga jultexter. Mest kändes det ändå att de ville underhålla oss denna regniga lördag i Nyköping. Få kontakt med sin publik. Och sprida ett budskap.
Till showen hörde rollfördelningen. Sonja Aldén var den kloka drottningen i knallröd långklänning eller stilig blåsvart dito. Värme och allvar fanns i hennes vackra sångröst och texterna hade ofta ett djup av andlighet. Och hon var den enda som fick till eftertanke och stillhet i sitt mellanprat, en vädjan till oss att inte bara vara egoister utan också tänka på alla som har det sämre, även här i Sverige, på grund av trassliga liv eller ensamhet.
Magnus Carlsson var Lyckoprinsen, lillprinsen, som föddes med silversked i handen och guld i strupen, så han kom till Hollywood, stilig i smoking, charmerande med bländande leende, allvarlig med sitt Ave Maria med svindlande lång ton i överoktaven i falsett. Men också som ängel i bländvitt med snöfall i längtanssången om en jul med dig, som bara måste vara en ABBA-plankning i sound och rytmdunka.
Shirley Clamp fick vara Jokern eller narren, den som överraskar med att vilja dra en rätt dålig historia, den som pratar till Sonja Aldéns bäbismage med Teskedsgummeröst. Nu var hon också småbarns-mamma med oro för allt som kan hända ett barn, tyvärr också den som denna kväll inte sjöng så bra på svenska, för då lät hon hes och måste tjuvandas. På engelska lät det däremot piggt och showigt.
Beröm sedan till alla tre för att de tagit från så många okända sånger, även av Björn och Benny så vi slapp ännu en ABBA-show. Och för att de vågade hålla hög nivå på det andliga och kristna budskapet. Skickligt sedan att göra ett snabb-medley på övriga svenska och amerikanska bjällerklangslåtar. Fantastiskt tajt sjunget och spelat.
Intressant också med scenbilderna: först som en svensk loge med country-inslag, några trälådor och jutesäckar, lampor och lyktor, för det Bondesverige varifrån vår julrekvisita kommer med Viktor Rydbergs tomte. Sedan glittrande Hollywood med trappor upp till himlen. Eller till Pärleporten.
Efteråt borde någon stått med insamlingsbössa till alla gatubarn i världen.
Fride Jansson