I berättelsen "Mordet på Margaret Thatcher", som också gett namn åt Hilary Mantels novellsamling, inser kvinnan som väntat på en rörmokare i sin eleganta våning att den ovårdade man hon släppt in är någon helt annan. Den fulla vidden av hur vardagens lunkande gång brutits till ett drama på liv och död förstår hon först då han ur sin stora väska plockar fram ett skjutvapen.
Men där två motsatta världar tycks stå mot varann gör Mantel något hon är expert på; ur kontrasten skrapar hon fram nyansering och komplexitet. Den potentiella mördaren med IRA-kopplingar och damen i den fina våningen förenas nämligen i sitt förakt för Margaret Thatcher. Hur det går ska inte avslöjas, men scenen är central. På flera håll i samlingen, skriven på ett innovativt och rappt språk som inte räds humor, närmar hon sig frågan vem en människa egentligen är.
Ofta är det just då vardagen bryts av det oväntade – ett inbrott eller en otrohetsaffär – som personerna inser något och en ny värld plötsligt framträder. Mantel skriver en färgstark prosa som vimlar av oväntade bilder. Här finns ibland ett komiskt tonfall som antingen snart förbyts eller visar sig berätta om något mer dramatiskt eller djupare än vad man tillförstone väntar sig. Hon är inte svår att läsa men kräver uppmärksamhet, som om hon inte vill ha en vanlig läsare utan en medskapare som tillsammans med henne tvingas fundera över vad som sker.
Äktenskap, klass, familj och kön står alltid i centrum enligt baksidestexten. Och jo, det stämmer, när det gäller familj och äktenskap tycks Mantel ha en allt annat än ljus syn.
Men jag skulle också vilja tillägga ytterligare ett tema: Kulturer och dess skenbara krockar. Det kan handla om hur en dominerande kultur stänger in och begränsar även en kvinna med rötterna i en annan del av världen. Sedan kan, åtminstone denna läsare, slås av att kulturerna kanske inte är så olika som berättaren uppfattar dem.
Så är det iallafall i "Ursäkta att jag stör". Den kvinnliga huvudpersonen har hamnat i Saudiarabien där hennes man arbetar för ett Torontobaserat konsultföretag. Året är 1983 och hon finner sig snart instängd i parets lägenhet eftersom det offentliga rummet, som börjar redan i trapphuset, är genomsyrat av förbud och förhållningsregler.
Men hur olik är hennes egen man männen i den kultur hon möter och kvävs av? Frågan får inget svar, däremot anas möjligen något annat: Kvinnan skriver på en roman därinne i lägenheten, en roman som också ska bli antagen. Kanske är det den som får henne att stå ut och överleva?
Att det kan finnas frihet, mysterium och glädje både i skrivande och läsande är hursomhelst bortom allt tvivel då man läser en Hilary Mantel i högform.
Fredrik Borneskans