Vad Àr egentligen en sidoperson? Enligt berÀttarjaget i Saara Turunens nya roman Àr det en mÀnniska som "betraktar hÀndelserna i sitt eget liv frÄn sidan". Och likt det mesta i romanen trÀffar den beskrivningen mitt i prick.
Kvinnan i romanen har en konstexamen bakom sig och har nyss debuterat som författare. Hon flyttar in i en lÀgenhet i Helsingfors dÀr hon sover pÄ sin barndoms smutsiga madrass, direkt pÄ golvet med nÄgra krukvÀxter som enda sÀllskap. I lÀgenheten finns ocksÄ ett annat rum, men det lÄter hon Àn sÄ lÀnge stÄ tomt.
ApropĂ„ rum sĂ„ Ă„terkommer Turunen ofta till Virginia Woolfs bok "Ett eget rum", och till Woolfs ord om att det enda en kvinnlig författare behöver â förutom en viss summa pengar â Ă€r ett eget rum dĂ€r hon kan fĂ„ Ă€gna sig Ă„t sitt arbete. Utan det tycks en kvinna, hur modern hon Ă€n Ă€r, alltid bli tvungen att göra det som andra förvĂ€ntar sig av henne.
BerÀttarjaget anordnar med vÄnda ett releaseparty. Trots att hon inte vÄgar titulera sig författare och inta det tomma rummet pÄ allvar. Till hennes stora besvikelse avlÀgsnar sig gÀsterna nÀr kvÀllen fortfarande Àr ung. Hon inser att hennes vÀnner och bekanta har förÀndrats. De gifter sig, börjar tÀnka pÄ inredning, gÄr pÄ restaurang med sina respektive, Àter chÚvresallad och har inte tid för konst och sidopersoner.
Kvinnan i romanen ser sig sjĂ€lv försvinna lĂ€ngre och lĂ€ngre ut i periferin, och hon faller handlöst ned i den ensamhetsbrunn som öppnar sig för henne i den nya staden. Ingen i hennes nĂ€rhet, och allra minst förĂ€ldrarna, tycks i början förstĂ„ hennes kall att bli författare â som för henne framstĂ„r som viktigare Ă€n krig och hungersnöd.
Under ett Är fÄr vi följa författaren genom Ärstiderna. Hon flanerar runt i Helsingfors parker. StÀndigt upptagen av en baudelaireisk spleen efter att en manlig kritiker har förminskat hennes debutbok. Den manligt hÀrskande litteraturvÀrlden stör romanens berÀttarjag. Hon undrar: "Om jag hade rÄkat vara en man som skrev om en annan man, hade jag dÄ lÀsts pÄ ett annat sÀtt?"
Aldrig fĂ„r hon, som sina manliga kollegor, frĂ„gor om Schopenhauer och den stora meningslösheten â Ă€ven om det Ă€r det enda som hon tĂ€nker pĂ„.
Hon kĂ€mpar med kĂ€nslan av att hennes tankar kring skapande aldrig tycks spegla de ord som kommer ur hennes mun i de panelsamtal och intervjuer dĂ€r hon medverkar. Hon ser sig sjĂ€lv med en utomstĂ„endes blick som en sminkad "flicksnĂ€rta" som gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng lĂ„ter sin person och sin bok definieras utifrĂ„n kön â men utan att hon lyckas sĂ€ga ifrĂ„n.
Alienationen hos den kvinnliga författaren som stilgrepp tycks vara alltmera Äterkommande i samtidslitteraturen. SvÀvande lite ovanför markytan lÄter man sina karaktÀrer betrakta sitt skapande i en vÀrld dÀr man inte kÀnner sig hemma.
"Sidopersonen" Àr nÄgot av det bÀsta man kan lÀsa just nu nÀr det gÀller denna typ av moderna flanörromaner, dÀr det utifrÄnbetraktande perspektivet pÄ det inre igenbommade rummet tycks vara det enda möjliga. Humoristiska beskrivningar av kaoset kring syskonens smÄbarnsliv med blöjor och kladdiga mÄltider blandas i romanen elegant med essÀistiska betraktelser över konst, feminism och författarskap.
Malin KivelÀs översÀttning har lyckats behÄlla en originalklang som gör texten finskt sÀrprÀglad men lÀttlÀst. Tack vare KivelÀs gÀrning stÄr Saara Turunens spÀnnande litterÀra universum nu pÄ vid gavel för svensksprÄkiga lÀsare.