I går kväll började jag fundera på om jag blivit bortskämd. Om jag hört för många superproffs som spelar barockmusik som gudar på gamla tidstrogna instrument, som om det inte ens vore svårt. Jag tyckte nämligen att det inte riktigt blev någon fullträff med musiken från Linköping. Observera: inte dåligt. Men ingen teknisk fullträff i samspelet.
Kanske är jag lite bortskämd. Ändå lyssnar jag numera nästan aldrig på alla perfekta inspelningar utan föredrar konserter live.
Kanske hade jag bara ställt in siktet för högt, inför att Östgöta Barock skulle komma till Nyköping och ge en repris av sin senaste konsert i Linköpings domkyrka. Konsertmästaren Torbjörn Köhl är ju proffs, och Peter Lönnerberg har vi hört hos oss många gånger som en fantastisk cembalist. Huruvida de andra är musiker på heltid eller deltid framgick inte. Men om de är ”bara” ambitiösa icke-proffs gjorde de sannerligen bra ifrån sig.
Ännu mer glans och bravur hade jag hoppats på av den concerto grosso av Arcangelo Corelli opus 6 nr 9 som inledde. Men oboen bidrog med att variation och lyster.
Lite småstrul var det sedan för både solist och orkester i Johan Helmich Romans oboekonsert i B-dur. Men snart fick de fint fram det där typiska för Roman med raketer av toner som rutschar uppåt och följs att tonupprepningar staccato och galant och utåtriktat stil. Och mycket skickligt spel av Pär Stolpe, från början från Nyköping.
Ändå var den unge Roman i London och lärde sig av Händel på 1720-talet. Men när vi fick höra musik av just Händel med Concerto grosso opus 6 nr 4 fördes vi till en större värld i moll med mer av affekter, av suckar och pauser, av konstfull fugering och annan stämflätning, av extravagans, av operakulisser och teaterdramatik.
Kvällens bästa blev ändå sonata nr 1 i D-dur av Georg Muffat, för där satt klangen ihop allra bäst, fyllig nerifrån basen via glittret från cembalon och ljuset från småstråkarna upp till oboen som här spetsade klangen som en trumpet.
Fride Jansson