Och det är ingen dålig artist som är först ut i det som förhoppningsvis kan bli något återkommande.
Jag har bara sett Peter Wahlbeck en gång tidigare. I sin egen cabaret på Mosebacke för massor av år sedan. Då var han ung, mystisk och farlig. Man var som publik aldrig säker, för inget i föreställningen var förutsägbart. Och det är väl det som Wahlbäck har byggt sitt konstnärskap runt, det oväntade infallen som helt plötsligt kan bli geniala. Och landar man inte rätt har man i alla fall försökt.
Så jobbar han fortfarande. Visserligen har åren har gått och Wahlbeck blivit lite mer folklig, främst via Karlavagnen, men han kan fortfarande både roa och oroa.
Wahlbäck är rutinerad. Och generös. I Gnesta bjuder han på två set och underhåller i en och en halv timme. Det skulle kunna få vilka som helst av dagens nya stand up-stjärnor att bli avundsjuka.
Oftast skjuter han från höften. Han tar in rummet, känner skickligt in var han har sin publik, och utgår därifrån. Komik i stunden är han väldigt skicklig på. Tågen som med ojämna mellanrum stör showen blir helt plötsligt väldigt roliga. Lite gamla rutiner kastas in lite här och där när andan faller på. Varför man döpt sitt matställe till Pizzeria Pingvin är ju stor humor och fungerar ytterligare ett varv. Den första halvtimmen äger han Gnesta strand totalt och har publiken i sin hand. Antagligen var det mycket länge sedan det skrattades så mycket i Gnesta.
Då är det synd att han då väljer att gå över och börjar flörta med främlingsfientliga värderingar och stereotyper för att få billiga poänger. Han behöver inte det. Det spontana förlösande skrattet som fanns där fastnar i halsen.
I andra set så hämtar Wahlbeck upp föreställningen igen. Bland annat med en rutin och fördelarna med att ha en fulsnygg partner i stället för att ha en som bara är snygg.
Det är där han är som bäst, när han får brodera ut sina teorier och spåna fritt. Det blir snyggt.
Det fula kan han gott hålla sig ifrån, för lagom kanske inte är så tokigt ändå. Det är fulsnyggt.