Redan 1973 utkom Cormac McCarthys "Guds barn". Det har dröjt drygt fyrtio år innan boken nu kommer i distinkt, utmärkt översättning av Kerstin Gustafsson.
McCarthy brukar nämnas som en potentiell Nobelpristagare. Romanen "Guds barn" ger en fingervisning om varför. Det är en märklig, egensinnig, karg och stramt berättad historia på ett språk som känns metalliskt. Skärpan beror mycket på att McCarthy hittar knivskarpa bilder i en berättelse som annars är mångbottnad och aldrig förklaras eller läggs tillrätta.
Romanens huvudperson Lester Ballard är en särling som rör sig på landsbygden i Sevier County Tennessee. Men han existerar också i gränslandet mellan natur och civilisationens utkanter på ett mer symboliskt plan. Hans djuriska instinkter – sexuella eller mordiska – bubblar fram plötsligt och liksom på reflex. De brutala, morbida eller makabra gärningarna skapar chockeffekter och en läsning som ofta blir djupt olustig.
Inledningsvis kommer jag då och då att tänka på Henry David Thoreaus "Skogsliv vid Walden" även om skillnaderna också är avsevärda. Thoreaus bok handlade om hur författaren frivilligt lämnade civilisationen - kanske bara för att urskilja den tydligare. "Guds barn" kretsar istället kring en man som blivit utstött och som fjärmar sig på ett asocialt sett från andra människor. Kanske har han straffat ut sig genom onda handlingar, eller så saknar han förmåga att lära sig de kulturella koderna i ett samhälle som i och för sig inte är särskilt civiliserat.
Countyt har tvångsålt Ballards fastighet och hans utanförskap ges en knivskarp bild då han står och spejar in genom rutan där den nya ägaren rumsterar. Avskuren all mänsklig gemenskap kommer han så småningom både att mörda och ägna sig åt nekrofili.
McCarthy är ute efter att avslöja något om den mänskliga naturen och om kulturens bräcklighet. Det är som om han vill säga att vi inte ska inbilla oss att vi är olika dem vars ohyggliga handlingar vi – med rätta – fördömer och tar avstånd ifrån. Eller så vill han visa att människor är produkter av den kultur, med sina utstötningsmekanismer, som vi alla är med och skapar.
Ju längre jag läser desto mer upplever jag att McCarthy blir för gåtfull och för ovillig för att ta ställning. Lester Ballard blir för anonym, vi får inte veta mycket om hans bakgrund och jag förstår inte helt vad hans ondska bottnar i. Samtidigt bidrar det här till den avskalade känslan och till mängden tolkningsmöjligheter.
Det blir obehagligt så det förslår men McCarthy har skrivit starkare böcker än denna.
Fredrik Borneskans