Många starka upplevelser av den riktigt stora musiken har de givit med en inramning av både sol och regn och fågelsång och sörmländsk försommar.
Livet kan alltså vara så här när det är som bäst. Kort sagt.
Samtidigt har en hel del stycken varit målade i mörka färger och rört sig i dödens närhet. Men så måste det också vara, av privata skäl i tonsättarnas liv eller när de upplever krig eller politiskt förtryck.
Förhoppningsvis kan vi som lyssnar bli starkare även av denna musik och uppleva den renande effekt av katharsis som sedan mycket länge har framhållits som en av all stor konsts viktigaste uppgifter.
Men låt oss börja med det glada, som när den ännu unga Dahlkvistkvartetten på lördagen presenterade den lika unga Beethovens opus 18:6 som en medryckande uppvisning av solsken i B-dur. Vi fick höra en tonsättare som stolt berättade att han kan hantverket med att vrida och vända på sina teman och följa alla regler för en spirituellt stråkkvartetts eleganta konversation.
Sista satsen började dock med en stark uppladdning av svårmod som lät oss ana den kommande titanens allvar, likaså när han i finalen plötsligt avbröt sig själv för stunder av djupsinne, sådant som pekar fram mot de sista kvartetterna. Fint spelat!
Torsdagens första stycke gick visserligen i g-moll men jag vill ändå räkna det till de starkt uppbyggliga. Och bara det att trion Ekberg-Hansen-Lindgren valt att spela Elfrida Andrées stort anlagda pianotrio från 1880-talet är berömligt. För här fick vi höra en kvinna som lyckats slå sig fram i männens musikvärld och skriver lika schwungfullt och romantiskt trånande som de och rundar av med en resolut final som antyder att hon hade en pianokonsert på gång.
Fredagen var tillägnad den magiska rösten och var den kväll som hade det mest blandade programmet, delvis också med dito behållning.
Kvällens starkaste profil blev den ryske altviolinisten Fedor Belugin som tog upp tråden från Elfrida Andrée genom att spela Robert Schumanns Adagio och allegro opus 70. Vilken uppvisning det blev av längtan och sedan brusande glädje!
Riktigt stor behållning gav tre stycken i urval av Max Bruchs opus 83 för klarinett, viola och piano. Ofta i moll med stora gester som kontrast till det romantiskt längtande, som sånger utan ord.
Med Brahms två sånger opus 91 fördes vi så till gränslandet. Mezzosopranrösten sjöng vackert om stillad längtan och att slumra in plus en andlig vaggvisa som vi förknippar med jul och Jesusbarnet. Men denna kväll gjorde violans täta kommentarer att allvar och död kändes extra närvarande.
Rent gastkramande starkt slutade torsdagen med Sjostkovitjs krigsmärkta pianotrio, speciellt som Oskar Ekberg inledde med att läsa om Rysslands rädsla ur Jevtusjenkos dikt Babij Jar. Fantastisk spelat på alla sätt!
Återstår så Elghammar igen, där Bilder av Daniel Börtz trots namnet för mig blev absolut musik som visade upp stråkar i växelverkan med virtuos klarinett, från viskningar till rop, svagaste ekoverkan till skri, kanske av ångest?
Med Brahms kvintett i h-moll kan man ta avsked från livet. Och andra satsen lär jag aldrig få höra så gripande vacker igen. Men redan från inledningen var det annars påfallande vilken passion och livslust som fanns när klarinetten seglade med vimpeln i topp över hela den täta ensemblen. Vilken upplevelse!