Som dramatiker i Sverige är väl ännu Strindberg nummer ett. Våra stora teatrar har nästan jämt någon av hans pjäser på repertoaren. Men internationellt är Shakespeare främst. Hans pjäser spelas överallt, i original och ofta även i de mest osannolika bearbetningar. Men han skrev också djupsinniga dikter i sonett-form, alltså en fjortonrading med sträng form för strofindelning och rimflätning.
När det gäller tonsättningar av hans texter har experterna räknat till minst tjugotusen sådana verk, från små korta sånger för röst och piano via körsånger till helaftonsoperor, där Verdi får räknas som bäst på att ta till vara dramatiken. Och minsann bygger inte även en musikal som ”Kiss Me Kate” på en av Williams komedier.
Roligt för oss är att det finns två lokala sångare som vill och kan göra ett program med Shakespeare i centrum. Katarina Pilotti är sopran och Ulf Wiger tenor, så därmed har de rätt röstlägen för några av de mest berömda sångerna, ariorna och duetterna.
Men behållningen blev ojämn. Trots fina delar och värmen dem emellan räckte de inte för kärleksduetten ur Otello, och just här svajade det även för den annars så utmärkte pianisten Hans Ove Olsson. Åtskilligt hes från början lät Katarina Pilotti på rösten men lyckades få till höjden och koloraturerna i Julias stora aria. Ulf Wiger gladde oftast med fasthet och barytonal fyllighet, plus med allvar i Argentos begravningsklagan och med entusiasm i Schuberts Who Is Silvia.
En resa i ord och ton var utlovad med valda nedslag och i viss tidsordning med komedierna före paus och tragedierna efter. Mycket lärorikt blev det tack vare skådespelaren Richard Asker som ledsagare och uppläsare/sångare i tre av sonetterna och i flera av monologerna. Han gjorde det med precis inlevelse på fantastiskt tydlig engelska. Ändå krävdes språköra av publiken, kanske en överskattning? Och vårt liv var inte mycket värt när monologen om de sju stadierna på livets skådebana var slut. Och Macbeth, Jago och Hamlet var heller inga muntergökar.
Han påpekade att man vid denna tid gärna tog andras texter och bearbetade, så även Shakespeare. Ja, romaren Ovidius med Pyramus och Thisbes olyckliga kärlek finns ju bakom Romeo och Julia. Roligast var det när han var drastisk och jämförde blankversen med det av kärlek bultande hjärtat. Eller när han hävdade att Shakespeare med Hamlet som exempel trehundra år före all psykoanalys uppfann den moderna människan som driven av egna inre konflikter, inte av gudar eller Ödet.
Fride Jansson