Så kom den i år också. Den så hett efterlängtade julkänslan. När vädret vägrar att hjälpa till så är det musiken man får förlita sig på. Musiken mitt ute i skogen, i Skottvång.
Och det var inte husbandets magnifika öppning med Jag drömmer om en jul hemma på lap steel och suggestiva trummor. Det var heller inte Anna Stadlings väl genomtänkta julsånger av Steve Earl och Emmy-Lou Harris. Nej det var något helt annat. Less is more kanske börjar bli ett slitet uttryck, men det fungerar i de flesta fall. Det är inte alltid de stora gesterna man minns.
Sophie Zelmani vet inte vad stora gester är. Hon är heller inte så sugen på att spela live över huvud taget. Har nog aldrig varit det. Det var hon inte i lördags heller. Men jag är glad att hon kom. Och att Skottvång har en ljudtekniker i världsklass. Och att julbordspubliken hade vett att se att här kommer det en artist med taskig självkänsla som vi måste ta hand om. För sådant lönar sig.
Belöningen kom i form av en otippad, avskalad och viskande engelsk version av O helga natt. Långt, långt ifrån Jussi Björling och Cindy Peters. En akustisk gitarr som ligger monotont, piano och bas som glider in efter en stund och får växa. Inget revolutionerande med det. Det blir bara så fantastiskt i kombination med Zelmanis röst. Den bär inte fram sången, snarare tvärtom. Den bara är så vacker och så skör, och där och då står faktiskt jorden stilla. Det är sant.
Jag kan bara konstatera att det blir en fin jul även i år, en riktigt god jul.
Mats Hammarlöf