När Sverige i dag är så mångkulturellt, borde vi då inte också ha mer världsmusik? Så funderade jag efter spelningen med Tarabband i förra veckan. Men det hade redan Folkhögskolan i Nyköping tänkt på, så i går kväll var det musikkafé med gruppen Sherin. Tack för det.
Denna grupp är mer lokal med bas i Gnesta-Vagnhärad och vill förena svensk folksång med kurdisk sång och musik. Längtan och olycklig kärlek finns förstås hos bådadera och tonerna kan i båda vara vilda och inte rymmas i vanliga skalor och dur och moll. Och när man tror det svänger skönt i fyrtakt, så hoppsan, är man i baktakt. Tji!
Ändå lät det mesta som moll, men med ett hoppingivande slut med en kurdisk danssång som kunde hålla på hypnotiserande länge trots sina få toners omfång och med Venus Murads trollbindande sångröst.
Intressantast att höra var annars hur Maher Murad lekte fram häpnadsväckande toner från den sjusträngade långhalsluta som kallas saz, övertonsrik och surrande, och med ständigt fladdrande fingersnabba steg uppåt en halv- eller kvartston.
I programbladet presenteras han både som yasidier och kurd. Om han har sluppit fly vet jag inte men det har i alla fall många av hans likar i vår tragiskt splittrade värld.
I går fick jag lära mig att en fattig man kan lova sin älskade ett armband av solstrålar.
Fride Jansson