Nämn Nalen, och alla som var med på den tiden får något nostalgiskt i blicken och i öronen. Det var ju där i Stockholm som jazzen hade en storhetstid i nästan trettio år fram till 1960, när chefen Topsy Lindblom dog. Dit gick brylkrämade unga män i snajdiga kavajer och dansade med permanentade tjusiga unga damer. Nyktert och skötsamt, gymnastisk jitterbug om de kunde.
Där sjöng och spelade de bästa svenska orkestrarna, och de yngre musikerna lärde sig av de äldre. Amerikanska låtar och musiker kom också dit, speciellt efter kriget.
Magi alltså, men säkert också en dos mytbildning. Och cigarretterna som alla rökte då utan filter var inte så ofarliga. Inte den tidens droger heller.