Ändå var förhandsinformationen korrekt, så långt ord kan beskriva alla de oväntade klangerna och den omväxling som var möjlig trots att det bara var en person som återskapade en timslång komposition i många delar på en timmes tid.
Karin Höghielm är säkert okänd för de flesta men har studerat många olika instrument och sångstilar plus komposition.
Det gladde mig att den mänskliga rösten var i centrum. Stycket kallas ju för en vokal väv, och började med låga brummande bordunröster, munkar lät det som, och så sång live genom mikrofon med efterklang.
Men Karin Höghielm var också suverän på att spela in ljudslingor, många på varandra, som återkom i loopar, så att klanger och rytmer skapade spännande mönster.
Avstressande var det och meditativt, men mest växte det till en manifestation för en gränslös värld. Så vickade hon fram en rytm av 4 plus 2 på en mbira (ett litet afrikanskt plingande tumpiano). Gurglingar kom till och skvalpet av vatten i en flaska, och känslan blev mer av 3 plus 3. Rösten lät som något jojkande. Med mollkänsla.
Hela aulan fylldes sedan av glada övertoner och något slags afrikanskt sångsätt, spänt och för full hals. Ännu inga begripliga ord, men sång över några toner på skolorgel, kanske. Och sökande spel på en ensam blockflöjt. Från en tid utan brådska.
Sedan åter stor glädje med en trummas haltande tretakt och bjällerklang, innan volymen gick ner och jag inte trodde mina öron när jag hörde ”Sometimes I Feel” i djupt altläge. Med pauser emellan kom resten: ”Like A Motherless Child”.
2Limu, limu, lima” tog oss till svensk fäbod med kulning, före kulmen med ett medeltida hackbrädes plingande över kvintborduner och fler och fler röster med vibratovärme till orden Kyrie Eleison, Herre förbarma dig.
Fride Jansson