Älskad son går sönder i slätstruken robotfilm

Sci-fi/Drama

Titel: After Yang

Visas på: Bio

I rollerna: Colin Farrell, Jodie Turner-Smith, Justin H. Min

Regi: Kogonada

Speltid: 96 min

Betyg: 2

"After Yang" inleds med den mest klassiska bekräftelsen på släktband och samhörighet: familjefotot av mamma, pappa, barn. Snart uppenbaras det dock att Yang, storebrodern i familjen Fleming, inte är en människa utan en avancerad robot – vars främsta uppgift är att utgöra en kulturmässigt asiatiskt kodad följeslagare till den kinesisk-adopterade flickan Mika. I den högteknologiska framtid som filmen skildrar är roboten dock inte bara till förväxling lik en människa på utsidan, utan tycks också ha förmågan att skapa minnen, utveckla en personlighet och forma ett känsloliv. Något som familjen inte fullt ut inser förrän Yang slutar fungera och måste tas till en reparatör, som gör oväntade fynd i hans inre.

Filmens upplägg påminner således om titlar som "A.I. Artificiell intelligens" och "200-årsmannen" – filmer från åren kring millennieskiftet, då ett framtida cyborgsamhälle tycktes närmare än någonsin förr. "After Yang" är dock ingen regelrätt teknikdystopi, även om den pekar på riskerna med att överlåta våra relationsbyggen åt robotar. I stället är filmen mer intresserad av att utforska gränserna mellan människa och maskin. Ambitionen tycks vara att presentera en filosofiskt grundad snarare än konfliktdriven berättelse, och filmen är fylld av flytande, föregivet poetiska ögonblick och futuristiska betraktelser.

Det stora problemet är filmens slätstrukenhet. Regissören Kogonada – en pseudonym som refererar till den japanske manusförfattare Kōgo Noda; parhäst till Yasujirō Ozu – har i sina tidigare videoessäer visat förtrogenhet med några av historiens mest särpräglade filmskapare. Hans egen vision är dock påfallande oprecis. Debutfilmen "Columbus" (2017) karakteriserades visserligen av sina välkomponerade bilder av modernistisk arkitektur, men fyllde den vackra ramen med ganska ordinär indiedramatik.

I "After Yang" blir det ännu tydligare att Kogonada visserligen ytligt sätt kan efterlikna sina förebilder, men inte har särskilt mycket att komma med av varken tematisk eller estetisk tyngd. Hans temperamentslösa framtidsvision blir aldrig något mer än en parad av själlösa miljöer och doftlöst skådespeleri, fångade i glansiga bilder och till tonerna av intetsägande hissmusik.