Citatet och Zlatan själv skulle kunna stå som ett exempel på en generation som blivit mer egocentrisk och kaxig. Även om det är svårt att bevisa att alla unga blivit mer narcissistiska är det i alla fall uppenbart att vår kultur blivit mer extrovert. Uttalanden som förr hade krockat med Jantelagen hyllas i dag som sund förmåga att använda armbågarna.
Ana Udovic skrev för ett par år sedan artikeln "När egot tar examen" i Dagens Nyheter och fick en lavin av reaktioner. I boken "Generation Ego" tränger hon djupare i ämnet.
Udovic är försiktig med snabba slutsatser. Hon följer "Generation Ego" – unga mellan 16 och 30 år – med en uppmärksam blick som söker sig åt många håll. Från uppfostran där många föräldrar sätter barnen på piedestal till en skola där entreprenöriellt lärande skrivits in i läroplanen, där lärarna måste fokusera mål och inte kunskaper för att sen försvara betygen inför upprörda föräldrar och elever (missnöjda kunder). Hon följer samma generation upp i gymnasiet, till universiteten där man ifrågasätter utan ämneskunskap och ut i ett arbetsliv som visar sig stentufft.
En sak står snart klar. Har ungdomar blivit mer självupptagna är det knappast något de bara själva bär ansvaret för. Begreppet osäkerhet är något som genomsyrar hela vår tid. Vem vet hur man borde vara som förälder i dag för att rusta sina barn inför en framtid som förändras blixtsnabbt? Som lärare? Som skolminister? En av de mer intressanta slutsatserna i Udovics bok är att unga känner av och smittas av de vuxnas stress, oro och rädsla.
Kaxigheten framstår som ett försvar inför en tid där de själva i valfrihetens namn görs ansvariga för allt mer, men också som en ganska bräcklig gard. Antalet unga som mår dåligt och behöver psykologhjälp ökar inte för inte till rekordnivåer. När den självsäkert poserande personen på Facebook (med hundratals vänner och statusprylar) möter motgångar är det svårt att tackla dem. Innerst inne vet man att man inte är så snygg och framgångsrik som man tror att man måste vara.
Udovics förklaringar är ofta intressanta men följer också välkända spår. Medelklassens curlinguppfostran, högerpolitiken i skolan och på arbetsmarknaden, ny teknik och sociala medier som spär på egoboosten. Det är egentligen en ganska klassisk vänsteranalys. Inget fel i det, men ämnets svårbevisade natur gör det nödvändigt att vara öppen inför skiftande infallsvinklar.
När man talar om Generation Ego med sin kaxiga attityd måste man först fråga sig hur många som egentligen stämmer in på beskrivningen. Analyser som börjar med Generation bygger på generaliseringar och ett ganska snävt fokus, ofta når det inte särskilt långt utanför Stockholms tullar eller en grupp framgångsrika.
Udovic pratar visserligen också med folk ute i landet, men när hon saknar en revolt hos ungdomarna där man vänder sig bort från sina selfies, undrar jag om hon inte missar något. Bakom alla dem som söker psykologhjälp är det inte svårt att ana en samhällskritisk dimension. Vad kan vara mer revolt än att erkänna sig må så dåligt att man inte klarar sina studier, sitt arbete eller sitt liv i ett samhälle där du förväntas vara lycklig och prestera med ett brett leende över läpparna?