"Räddningsavstånd" heter den första boken av Samanta Schweblin som översatts till svenska. Samanta Schweblin (1978) är född och bosatt i Buenos Aires. Hon har publicerat ett antal böcker, mestadels novellsamlingar. Hon har vunnit priser och blivit översatt till flera språk. Och nu har turen kommit till svenskan. Det är väldigt bra. Jo, vi har kunnat läsa henne på svenska tidigare, i ett nummer av den svenska utgåvan av det internationella litterära magasinet Granta.
I en blurb får vi veta att en tysk tidning tycker att "Räddningsavstånd" är “som om David Lynch hade skrivit en roman". Onekligen en lockande beskrivning. Om en gillar David Lynch. Och det gör en ju. Jag gör det i alla fall. Och liknelsen leder inte tankarna fel. "Räddningsavstånd" är, precis som Lynchs filmer, i vissa delar jättesvår att begripa och hänga med i. Samtidigt suger den in mig i sin värld. Och när vi ändå är inne på film – hela romanen är filmisk. Eller till och med flerdimensionell. Alla sinnen är med när jag läser "Räddningsavstånd". Samanta Schweblin skriver scener där jag känner hur kvävande hettan är, hur cigarettlukten blandas med solkrämsdoft i en varm bil. Hon skriver fram miljöer med sådan knivskarp precision att jag är mitt i dem, kisar mot ljuset, hör bildäckens knastrande mot vägen.
Den här starka effekten handlar inte bara om levande miljöbeskrivningar utan om berättarperspektiv. Samanta Schweblin placerar läsaren, skoningslöst, inuti ett namnlöst jag. Detta jag för en dialog med någon annan. Jaget, en hon, berättar om några heta dagar på den argentinska landsbygden. Så rullas romanens historia fram. Den hon berättar för måste hjälpa henne. Minnet sviktar, är opålitligt. Och vilka detaljer är egentligen viktiga? Vi får fragment. Hon berättar om sin lilla dotter Nina, om grannkvinnan Carla i guldbikini och hennes son David. Att hela romanen berättas med hennes ord förstår jag inte förrän jag har läst ut boken. Då läser jag om inledningen. Men det gör inget. Tvärtom. Den här undanglidande kvaliteten som texten har är en tillgång som bidrar till en egensinnig och stark läsupplevelse.
"Räddningsavstånd" är unik och suggestiv, full av obehag och skräck. Den börjar med pool, sommar och lediga dagar på landet och slutar i något helt annat, något otänkbart och grymt. Vägen dit liknar inte något annat. Samanta Schweblin skapar en mörk och farlig värld som jag gärna stannat kvar längre i. Det är en riktigt bra roman.