Båda är kulturatleter; Sjölin dessutom hedersdoktor och prisbelönad för att ha gjort den goda litteraturen tillgänglig för en bred publik. Sin gärning utövade han bland annat de sju år han var programledare i SVT:s program Babel.
God litteratur är det sista man kan kalla de två romaner som hittills bär Mortimers namn. Istället rör det sig om ett sammelsurium av spänning och kvasivetenskap, visserligen skrivet med gott humör och språklig schwung, men aldrig berörande.
Att författarna roar sig med att parodiera den genre de valt, får man hoppas. Annars är det illa ställt så som de fläskar i, vare sig det gäller pang-pang eller scener drypande av sentimentalitet. De har redan passerat en farlig gräns.
Och när de påminner läsaren om att handlingen rör människans klåfingrande på naturen och övervärdering av sig själv, så orkar man knappt lyssna.
Första boken, "Jungfrustenen", var bitvis kul. Där hastar studentskan Ida, hennes mormor, forskaren Alma, och hennes styvpappa Lasse förföljda från Nobelfest mot Ryssland för att lösa mysteriet med delarna av en märklig sten, funnen på Nya Zeeland på 1700-talet av en av Linnés lärjungar.
I bok nummer två börjar man storkna. Varför? Jo, nu upprepas exakt samma mönster men bara etter värre.
Jakterna, nu mestadels under jord, är häftigare. Användandet av djur som aktörer drivs till sin spets och kulminerar i Vatikanmuséet i Rom, där Alma i jakt på en av stenens delar iscensätter en kupp med hjälp av infångade vildhundar och vildkatter.
Förlöjligandet av Carl Bildt, inte nämnd vid namn men fullt igenkännlig, har skruvats upp ännu ett snäpp.
Till och med faktaavsnitten sätter läsaren på prov. När en namne till fotbollsproffset Oleg Kuznetsov presenteras som österrikisk filosof knuten till Columbiauniversitetet och med frontställning inom posthumanismen vet man inte om han är påhittad eller inte. Den ende Kuznetsov jag lyckats spåra dit, är obemärkt doktorand och heter dessutom Sergej i förnamn.
Herre Jösses! Vad gör man? Och så väntar fyra delar till!