Rösten är rak och ärlig, mjuk och vacker. Det finns ingen konstigt eller utstuderat över hennes sång. Inte heller i det ganska korta hon säger emellan.
Och så har hon två fantastiska musiker med sig. De stödjer och lyfter. Ibland blir det solon men inte så där att man ska häpna, utan dessa två är trygga. Det är förstås lyx att få höra Jonas Östholm på Fender Rhodes med den ljusa silvriga klangen och Viktor Skokic på kontrabas med så långa starka fingrar och så runt vackert ljud och sådan skjuts framåt.
Formatet i Folkhögskolan är litet och publiken lite glesare än vanligt. Efteråt har jag ändå varit med om något stort. Men vad?
Sarah Riedel är diskret med sin egen text och musik, kan gå med på att de är visor men i så fall moderna och ger två exempel. Verkar mycket personliga och även pessimistiska eller i vart fall tvetydiga, om att vakna upp med den älskade, vilja att tiden ska stanna. Om fruktan för avsked, att det fina ska ta slut, om att kanske stanna och ge ännu en chans. Musiken sökande och melodierna faktiskt mer optimistiska än orden.
När dikterna är Kristina Lugns kommer formuleringskonst men även vardaglighet och rädsla för ensamhet. Och paradoxer: att inse att livet är ett sorgearbete, annars blir man aldrig glad.
Cornelis blir ändå nummer ett, han som kan berätta en historia på flera plan, även i okända texter som nu eller förr har tonsatts av Georg Riedel. I särklass blir dock visan om rosenbladet som möter den trolösa vinden, en mer lågspänd och modern version jämfört med Gullbergs ”Kyssande vind”.
Stark i sitt budskap att du är vacker som du är blir också allra sist Idas visa om mamman som ändå i slutet var som hon skulle.
Fride Jansson