Drama
Titel: Filmtjuven
Visas på: Bio
I rollerna: Bhavin Rabari, Bhavesh Shrimali, Dipen Raval
Regi: Pan Nalin
Speltid: 110 min
Betyg: 3
När biografmaskinisten Fazal förklarar för den unge Samay hur en projektor fungerar och att en slutare reglerar ljuset mellan bytet av bilder på filmrullen avslutar han: "Idioterna som sitter där inne i tre timmar anar inte att de stirrar på mörker i en timme". Det är en tanke som sätter fingret på illusionen av rörelse i film – Samays stora fascination. Han upptäcker filmen när hans far tar med familjen på bio för att se en religiös film. Egentligen avskyr pappan film och han förbjuder Samay från att gå på bio, men Samay kan inte hålla sig borta och blir vän med Fazal, som låter honom titta på film i utbyte mot mammas goda mat.
Jag måste säga att jag retar mig lite på premissen. Att pappan ser det som så nödvändigt att se just en religiös film men samtidigt anser att all annan film är förkastlig är inte en helt koherent idé – mycket Bollywood-film har just religiösa motiv. Det känns snarast som en konstruerad ingång i berättelsen, och en bakgrund mot vilken pappan tecknas som en bromskloss; en stäng och konservativ figur vars vilja pojken hela tiden måste hitta nya sätt att finta. Han är en av flera slätstrukna rollfigurer.
"Filmtjuven" har liknats vid Giuseppe Tornatores film "Cinema paradiso" (1988) och jämförelsen är förståelig. Även här förälskar sig en ung pojke i den analoga filmen genom biografen. Kontexten är förstås en annan och mer intressant – men bilden av Indien blir något tillrättalagd med omotiverat mycket fokus på matlagning (som vore det ett matlagningsprogram med ett inslag från Indien).
Desto bättre är delarna då Samay med ett barns nyfikna blick på världen närmar sig filmen genom att bryta ned den i dess beståndsdelar och experimentera med färgat glas, ficklampor och speglar. Hans upptäckarglädje är rörande. Mot slutet byts den analoga filmen på bion ut mot digital film och det finns en intressant sekvens när Samay bevittnar hur de analoga filmrullarna, behållarna och projektorerna bryts ned och hur materialet omvandlas (i detta fall till plastarmband) i en omvänd skapelseberättelse.
"Filmtjuven" är en sorgesång över bions förlorade status och maskinistens förlorade yrkesstolthet, men också en poetiskt laddad hyllning till filmkonsten, och till den särskilda blick på världen som den möjliggör.