En stark start blev det i går på musikhösten i Oxelösunds bibliotek. Alla biljetter var slut, så det var bara att röja för en stor scen ute i stora bokhallen och alla stolar som gick att få tag i var framställda.
Roligt! Och viktigt! För det blev en fantastisk konsert med en sällsam nerv och närvaro och till och med en stunds långdans. Men så var också sångerskan Nadin Al Khalidi i centrum. Hon sjunger om det hon varit med om som flykting från Irak år 2002. Med vacker röst förstås men ändå inte med det vackra som det viktigaste utan budskapet, inlevelsen, från det lugnt tröstande till det som är protest mot att våld föder våld och också om längtan till den riktiga hemstaden Baghdad.
Med sig hade hon ett gäng världsmusiker från sin nya hemstad Malmö. Att dessa är med och bildar en arabisk-svensk konstellation vittnar om hur vår värld är internationell och i bästa fall gränslös, som när två av dem möttes när båda var på väg för att spela i Algeriet.
Alltså smattrade det oemotståndligt från Fredrik Gilles handtrumma darbouka och rasslade och plingade från Valter Kindlunds olika andra slagverk, en del specialbyggda så att en låda att sitta på också var bastrumma.
Filip Runesson var nyss i Oxelösund med sin gröna fiol i ett annat band, men hade nu full koll också på det arabiska med skalor och spelsätt som ormar sig fram långt ifrån vårt dur och moll.
Gabriel Hermansson fick också sina stränginstrument att trivas med det arabiska, men hade också en härlig klang från gitarren när han inledde en allvarsam sång.
Som sagt, ett starkt möte som gav mig nya musikaliska favoriter att inspireras av. Och detta band, vars namn bygger på ett ord som betyder stark inlevelse av musik eller rent av extas, gav också mig hopp om en bättre värld. Nadin Al Khalidi har visat att det går att börja om, och nu reser hon runt i hela världen med sitt budskap. Sina sånger tillägnade hon de förälskade par eller familjer som splittrats. Hon hyllade alla kvinnor. Och hon sa att inga barn ska behöva åka gummibåt och fly för sina liv.
Fride Jansson