Filharmoniska Sällskapet vilar inte utan fortsätter att utvecklas. Konserten i lördags satte än en gång helt rätt fokus på det som är varje symfoniorkesters självklara bas, stråkinstrumenten.
Det är bara så att utan stråkar som är tillräckligt många och låter tillräckligt bra blir det inget riktigt lyft över musiken. Det i sin tur förutsätter att varje orkester månar om sin återväxt på stråksidan.
I lördags fanns det i början med ett dussin unga stråkar tack vare samarbetet med Musikskolan. Jag gissar att dessa kände av stundens allvar, att nu gällde det att följa med i noterna och spela så rent det bara går. Men en sådan anspänning ger också berättigad stolthet när det gått bra. Och ännu en knuff framåt!
Faktum är att det också lät mycket renare och fylligare än jag vågat tro, när den riktigt stora skaran av stråkar spelade Valse triste av Sibelius. Och med Ola Karlsson som dirigent blev det också en välavvägd stegring av volym och uttryck så att detta välkända stycke kändes fräscht att höra.
Ännu mer glatt överraskad blev jag över hur fin fortsättningen blev med den mycket unge Mendelssohns stråksymfoni i h-moll. Tonarten är ju densamma som i den senare naturmåleriska uvertyren Hebriderna, så här var det lätt att ryckas med av allt som stormade fram. Det var också mycket glädjande att fem ungdomar redan är så drivna att de kunde vara med här och resten av konserten!
Denna kväll fick en av dem, Alva Rasmussen som nu studerar vid Lilla Akademien i Stockholm, ta emot det första stipendiet av de medel som Gun Possing donerat och direkt ur hennes hand i salongen. Det kändes stort.
Med Kurt Atterberg kom en anknytning till Sibelius och allvaret. Den berömda sviten i tre satser för violin och viola blev också en stor framgång för alla, innerligt spelad av de två solisterna, speciellt det återkommande stället med fallande oktaver.
Resten blev en form av uppvisning från Ola Karlsson som cellist. Att han kommer till sin barndomsstad är ungefär lika stort som om en NHL-stjärna skulle komma tillbaka till Rosvalla.
Nu är Ola Karlsson också ödmjuk och trygg, så att han kan spela Kol Nidrei av Max Bruch som en bön från hjärtat och som botgöring, som en lång sång så som bara en mästares cello kan sjunga. Och tillsammans med Pär Lindquist skapade han en gripande sorgesång över offren på Manhattan år 2001 i det stycke som Roberto Molinelli skrev omedelbart efter.
Haydns cellokonsert i D-dur blev på många sätt fantastisk, så suveränt spelad, virtuos förstås men samtidigt snarare nedtonad och lekfull än skrytsam och ”allt ljus på mig”. Kadenserna rymde dock lite av detta plus lite bushumör, faktiskt!
Stående applåder efter denna återkomst!