Träkatedralen där är annars magisk för musik. Den är ett konstverk i sig, och den sörmländska naturen kommer alldeles nära genom fönstren. Ljuset silar genom springorna, och det är högt i tak för att det ska låta fantastiskt om en brasskvintett hur starkt den än spelar.
I väntan på att konserten skulle börja presenterade Kjell Fagéus musikerna en i taget så att de fick berätta om sina instrument och ge prov på hur de kan låta.
Och när den första tangon började gick det rätt bra att glömma kylan. Speciellt som det före paus kom en lång rad av nytangons mästare Astor Piazzollas mest berömda stycken: dels de livliga delarna Våren och Hösten ur hans Fyra årstider, dels de melankoliska Glömska och Ängelns Milonga. Efter ett tag kändes det helt naturligt även för en ordningsam svensk att räkna tre plus tre plus två och få det till en spännande tretakt. Riktigt vackert blev det när dansarna Ylva Gruen och Håkan Ekman kom in och svepte runt till den hetsiga Libertango.
Häftigt var det också hur Jens Lundberg på sin bandoneon fick till de där skarpa kontrasterna mellan toner som binds ihop och toner som görs extremt korta. Han kan allt men har måst åka ändå till Paris för att studera på högsta akademiska nivå. Sedan har han även arrat så att det ska fungera för brass.
Linnékvintetten lyckades denna kväll spela på högsta nivå, trots att instrument och fingrar helst ska vara varmare. En stark prestation! Och med samma snärt i fraseringarna! Alla blåsarna hade också vackra solopartier.
Visst kunde men ibland sakna den smäktande fiolen eller gitarren och kontrabasen. Men inte särskilt ändå, och tuban var hela tiden både trygg botten och aktiv pådrivare. Bra att vi också fick höra klassiska stycken av Cobián, Gardel och Rodríguez.
Ett nytt stycke av svenska Andrea Tarrodi var inspirerat av vinter och is med spännande sordinklanger och rytmiskt myller men hade också inpass av tango och slöt sig fint till en cirkelkompostion.