Resignerad och klarsynt nedräkning mot döden

Ifjol dog författaren Johanna Ekström hastigt i en ålder av 51 år. Hon efterlämnade en samling drömska anteckningsböcker som vännen Sigrid Rausing varsamt tog sig an. Resultatet skakar om läsarens existens på djupet. "Vad var det Rilke skrev om det egendomliga i att vara död?" frågar sig Ekström retoriskt. "Visst är det sällsamt att inte mer leva på jorden,/ att åter avstå från mödosamt inlärda vanor,/ att inte i rosor och andra utsökta ting/ längre se löften som varslar en mänsklig framtid:/ att upphöra vara det som man en gång var."

Sigrid Rausing plockar bland vännens anteckningar. Det är i april 2022 och det stora trädet utanför fönstret på Mariatorget i Stockholm knoppas. 13 antecknings(dag)böcker från åren 2019–2022 ligger i det skimrande vårljuset och väntar på att tas om hand, precis som den moderlösa 13-åringen T. Det är så jag föreställer mig scenen – stillheten som inträder efter döden. Hur kan världen fortgå när livet hos någon närstående har avstannat? Det är som om Rausing försöker besvara frågan när hon publicerar och försiktigt kommenterar dessa privata anteckningar som grundar sig i psykoanalysens drömska symbolvärld.

De är två kvinnor i kultureliten; Johanna Ekström, poet och författare, dotter till akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström, och Sigrid Rausing, Tetra Pak-arvtagerska, förläggare och författare till den uppmärksammade boken "Malström" om brodern Hans Rausings missbruk. Deras liv kan tyckas högst bekymmersfria där de färdas från ferievilla till ferievilla; från Gotland till Skåne via New York och London. Men Ekströms anteckningar är redan från början fyllda med oro och illavarslande tankefragment, som om drömmarna ville omtala sjukdomen långt innan den fysiska symptomen framträder. "Allt guldet, stoffet, det som glittrar i mina ögonvrår. Vad säger det om mig, att jag tänkte på det som vackert snarare än något som är tecken på att det är fel på min syn?"

Det blir snabbt uppenbart för läsaren att Johanna Ekströms ord i anteckningsböckerna aldrig var ämnade för utomstående, åtminstone inte till en början. Hon skriver inifrån coronapandemin om förälskelsen till mannen N som snart ska försvinna in i depression. Hon skriver om drömmarna och om symbolerna som uttolkas hos psykoanalytikern H. Vad som är dröm och vad som är verklighet glider in i varandra, ända fram till slutet. "Det enda viktiga ifall jag skulle dö [...] är att T leds ut ur dödsboet. Hon måste ut ur min död utan att glömma mig. Vad mer? Inget."

Sigrid Rausings arbete med att sammanfoga dagboksanteckningarna med sina egna subtila reflektioner blir snart oumbärliga även om de också fungerar som en nedräkning mot döden. Utan dem blir texten outhärdlig, som en mardröm utan uppvaknande. Precis som i Maurice Sendaks klassiska bilderbokssaga "Till vildingarnas land" (1963), vilken titeln på boken också anspelar på, önskar man att ett återvändande vore möjligt, kanske mest för att den döende uppvisar ett slags provokativ resignation inför livets slut. Kanske just därför blir Johanna Ekströms sista ord något av det starkaste och sannaste man kan läsa om döden, och om livet: "Jag vaknade i gryningen. Kände hennes [dotterns] lugna andetag mot mina, hörde skrattmåsarna. Tänkte: detta är allt."