Frank Sinatra var nummer ett. Med den personliga rösten, tajmningen, känslan för swing, det förföriska blänket i ögonen och i sången. Allvar i mörka stunder men också löften om ny kärlek.
Fast jag håller en bra slant också på sångaren Mel Tormé, som inte så många minns, tyvärr.
Och så har vi i Sverige i dag en storbandssångare som är unik i det mesta, nämligen Roger Pontare, både med sina oförutsägbara scenkostymer och sitt prat med publiken om det norrländska och allt möjligt annat. En mysfarbror, i går också snäll tomte med helskägg.
Som roligast var han när han konstaterade att det numera inte finns alls sådana original som förr i tiden. En hel del annat prat däremot ville sig inte riktigt. Och jag blev livrädd när han började sjunga på O helga natt, som i min värld bara kräver en skolad röst. Men så sjöng publiken med i stämmor om hoppets stråle som går igenom världen. Och det blev ett litet underverk.
Och han fick stående långa applåder före sista extranumret, så nog var den ganska fulltaliga publiken med alltid, fast lite blyg för att riktigt haka på med att klappa takten.
Då hade vi haft två set med tidig julklappsutdelning av Sinatra-godis, minsann. Från swingklassikern Come Fly With Me och lite tuffare låtar med elbas till balladen What Are You Doing the Rest of Your Life. Just där släppte Pontare alldeles extra fram det där magiska draget i sin röst, fint backad av kören av fyra tromboner. Starkt!
Efter paus kom mer sådant härligt i låtar som L.A. is My Lady och i självskrivna My Way, båda två sådant som inte så många har power och närvaro nog att ge sig på men som Pontare bara satte dit! Med fin uppbackning av Oxelösound, som också för det mesta lät hur proffsiga som helst, säkert och svängigt styrda av rytmsektionen, men som ibland svettades lite under de tuffaste delarna av de svåra arren.
Härligt dock med ett storband som har en sådan som Ewa Fellnert, som verkligen på sin barytonsax satte dit noterna i botten av låtar som Summerwind och I Got You Under My Skin.