Jazzen glada känslor föder. Och så blir man långlivad. Titta bara på storbandet Oxelösound, som snart spelat i femtio år och har musiker som hållit på lika länge! Eller nästan.
Och så övar de alla flitigt. Varje dag. Tillsammans varje tisdag. Programmet i går har de filat på sedan i november. Men så lät det också mycket bra i Culturum, ja öppningen efter paus med Hay Burner blev en rökare av precision från sektionerna, så det lät som Count Basies original. Tjusigt!
Stor publik var det men inte fullsatt. Det kunde det gott varit, eftersom ingen mindre än Babben Larsson var gästartist.
Babben, tänker ni. Ja, hon är ju rolig. Men som jazzsångerska? Hmm? Men don’t worry. Hon kan jobbet, har texterna i huvudet, timingen mellan öronen, värmen i rösten, glittret i ögonen, glädjen i hela ansiktet. När det drar ihop sig till starka känslor sjunger hon för full hals upp mot taket.
Dessutom hade hon med sig fina arrangemang som passade bandet och hennes låga tonläge. Mats Hålling har fått balladen Here’s That Rainy Day extra vacker. Nils-Petter Ankarblom har satt spets på So Long Dixie. Och Hans Hjortek har plötsligt stoppat in diverse Basie och Four Brothers i mitten på My Baby Don’t Care.
Vackrast var Sommarvind med Östens fina svenska text. Skönaste swingballaden var These Foolish Things med hennes egen poetiska svenska text Visby By Night.
Två timmar i hennes sällskap gick fort. Då har jag ännu inte sagt ett ord om hennes roliga och ofta galet tokroliga mellanprat: om mammografi på spanska; om polska som språket med bara konsonanterna som blev över; imitationen av stockholmare på Gotland; om sex och samlevnad. MED publikkontakt! Plus att hon lärt sig musikernas namn!