Det är ju svenska folkets heliga tv- och myskväll. Och jag vet heller inte om någon av de tre gästartisterna har den stora berömmelse som de förtjänar. Desto roligare då att så många tog chansen att upptäcka vad de tre har att erbjuda inom ett stort fält av opera och romanser, musikal och visa. Kort sagt kvalificerat god underhållning.
Helt på topp är inte lokalen för något så tonsvagt som gitarr och sång. Det brusar och brummar en del av vatten och ventilation. Och publiken måste byta koncentration från kvällens supé till musiken. Det tog en bra stund.
Men precis som Mats Bergström sa så växte Mauro Giulianis Grande Ouverture fram som en briljerande Rossini-uvertyr med smäktande tersduett och rulader av tonupprepningar.
Och jag vet inte om alla hängde med i detaljerna när det blev Mozart-opera på italienska. Men Don Juans serenad lät förförisk, och duetten mellan greven och Zerlina slutade med att hon följde med honom. Ganska läckert rackarspel hörde och såg vi sedan när Susanna förvirrar greven med att svara ja och nej på fel ställe när han avkräver henne ett tu man hand-möte.
Den svala sidan hos Jeanette Köhn passade bra för Monicas vals med Beppes text och Bill Evans musik. Likaså i hyllningen till svensk sommar med Vals i Mejram av Bo Nilsson. Men lite mer glöd hör jag gärna i Jerome Kerns odödliga Can’t Help Lovin’ Dat Man. Men vilket otroligt läckert gitarrspel!
Glöd blev det och även tangofiol med Olle Persson i full frihet som den som först skäller ut men sedan friar till Fröken Frenssen.
Kärlekens fräckare sida kom med Donna Juanita, den romantiska med Längtans blomma. Sedan Olle Persson med inlevelse igen i några sånger om gesällens obesvarade kärlek till mjölnerskan.
Sist: Mozart som allra vackrast och duetten Papagena-Papageno och kärlekens höga visa.