I dag har vi musik runt oss ständigt. Den strömmar bokstavligen i digital form så till den grad att tystnad har blivit en lyx.
Annat var det förr. Före radio och vaxrullar var levande musik en bristvara för många. Speciellt pianot blev då 1800-talets viktigaste instrument för att sprida småstycken men också opera och symfonier i arrangemang. Och pianogenierna turnerade Europa runt med tåg och betraktades med förundran. Sådana klaverlejon som Kalkbrenner och Thalberg har glömts, medan Chopin och Clara Schumann, Liszt och Rachmaninov lever liksom flera andra.
I våra dagar är det tyvärr sällsynt med en solopianokonsert, en så kallad recital. Men tack vare en personlig kontakt kunde en ovanligt talrik publik i går möta den ryska pianisten Zlata Chochieva. Många känner henne från Gryt och Stjärnhov. Men finessen i går var att hon alldeles ensam med en flygel fick visa sin fenomenala begåvning, dessutom med ett väl utvalt program med inbördes relationer och utan det välkända eller ytligt virtuosa.
Hon fick pianot att sjunga fantastiskt poetiskt i de olika lantligt idylliska bilderna i Schumanns Waldszenen. Djärvare var hon med Liszt och hans mycket bredare klangpalett i de båda nocturne-artade styckena före häxritten med dennes Csárdás Macabre med antydan av Dies Irae-vrede och där avancerad harmonik och halvtonsteg pekar långt framåt.
Djärvast av allt var förstås att hon valt den ovanliga första pianosonaten av Rachmaninov som huvudnummer. Troligen bygger den på Goethes Faust med en sats för vardera Faust, Gretchen och Mefistofeles (liksom i Liszts Faustsymfoni). Här fick vi höra allt från det svagaste svaga till en mäktig fullklang från flygeln med mer av Dies Irae. Och vilken lång sugande stegring det kom före slutet, det som är så svårt att hålla igen så att crescendot räcker bara längre och längre.
Kvällen började luftigt legato med en av de vackraste melodier Bach skrev: sicilianon för flöjt ur BVW 1031 i arr av Wilhelm Kempff. Och gick direkt över i ett intellektuellt mästerverk, den stora fantasin och fugan i g-moll, BVW542, så som Liszt skrev om den. Vilken kraft och samtidigt klarhet det var i Chochievas spel här!
Chopin fick säga ett gnistrande tack och farväl med den virvlande Vivace-etyden i Gess-dur. Wow! Likt ett glad smiley, för att tala modernt språk.