Nyköpingsbandet Fru Fortunas senaste fullängdare är för mig ingen omedelbar kärlek.
Men det är inte så konstigt, glad trallvänlig poppunk på svenska är inget som någonsin fått min båt att flyta och första genomlyssningen mynnade ut i en axelryckning.
Men det säger egentligen mer om min musiksmak än om Fru Fortunas musik.
Produktionen, låtsnickrandet och det musikaliska hantverket är ambitiöst och ta mig fan, efter några lyssningar kommer jag på mig själv att lyssna med nya öron.
Det finns en del guldkorn här.
Detta är inget de skitit ur sig på en kvart, det har jobbats och jobbats med detta, det har plöjts ner både tid och kärlek i musiken vilket jag välkomnar och applåderar.
Jag är svag för musik som balanserar på en vass egg, produktioner som inte städats sönder i Pro-Tools, när det finns nerv och svärta.
Fru Fortuna får mer än gärna släppa fram mer av den sidan i sin musik. Det är lite väl mycket folköl där jag snarare vill höra nått tjackskadat och dekadent.
Lite mer kastkniv än smörkniv.
Låten med den fantastiska titeln ”Sinnesstrid” skulle verkligen bli episkt bra om den lät lite mer som en avtändning. ”Distans mellan oss” skulle gärna ha fått skickas genom en Boss DS-1 innan den ansågs klar.
Lite mer skit under naglarna tack.
Men, det är ju bara min åsikt. Gissningsvis låter plattan som bandet vill och de kan absolut känna stolthet över den.
Bland mina Spotify-listor har jag en lista som heter ”Nytt och Intressant”. Det är, tyvärr, rätt sällan den listan får påhälsning av ny musik, jag är svårflörtad. Men Fru Fortuna har lyckats parkera två spår där varav ”Våldsamma Känslor” förmodligen kommer få vandra vidare till en mer frekvent avlyssnad lista rätt snart. Det är en strålande låt.
Att plocka ut favoriterna och lägga dem på en separat lista gör jag även i ren självbevarelsedrift. Det eliminerar nämligen alla möjligheter till att någonsin behöva höra deras slakt av en av mina absoluta favoritlåtar igen.
När Thåström fick frågan om varför han aldrig tackar ja till att delta i ”Så mycket bättre” svarade han att han inte kunde se att det skulle vara till ”gagn eller glädje för någon” att sitta och se honom böla i TV.
Sant.
En annan, för mig, viktigare aspekt på frågan är också att ingen heller skulle fördärva hans fantastiska skapelser med någon tafflig cover ovärdig originalets fulländade magi.
Vissa saker rör man bara inte.
Så valet av att skära upp handlederna på Thåströms ”Sluta när jag vill” och låta den förblöda i ett träsk av trallvänlig idiotpop med fjortisacne är inget jag någonsin kan se mellan fingrarna inför.
But hey, thats just my opinion, som The Dude sa.