Grattis alla ni som bor i Gryt med omnejd. Och alla mer långväga som tar sig dit. För det brukar vara en osannolikt hög nivå på det som vi får höra där, när Musik i Gryt arrangerar.
Så blev det också i fredags under den traditionsenliga Trettondagskonserten. Det gråtrista utomhus lystes upp av marschaller och det fullsatta kyrkorummet av levande ljus. Sådant gör gott i själen.
Två ryska stjärnmusiker var utlovade. Själv undviker jag gärna den etiketten för en mer subtil beskrivning, och gästartisterna själva visade inga divalater. Samtidigt ÄR de stjärnor med ett halvt livs hård utbildning bakom sig och en spännande framtid för oss att följa.
De påminner om att Sverige är litet och världen stor, Ryssland inte minst med ett musikliv som få av oss kan överblicka.
Dock vet vi sedan tidigare att Zlata Chochieva är en fantastisk solopianist och kammarmusiker, nu också som ackompanjatör. Men omedelbart bör detta ersättas av begreppet jämbördig medmusiker. För under konserten i fredags kom jag på mig gång på gång med att lyssna alldeles förtrollad på allt spännande som kom från flygeln. Och då tänker jag inte i första hand på alla toner i intrikata kaskader hos Rachmaninov. Nej, det var minst lika fängslande att följa det till synes enkla i sådant som brutna ackord, klangskimmer och basgångar, då hon gav inte bara stöd åt sången utan bar upp den med tydlig självständighet.
Zarina Abaeva lät höra en fantastisk operaröst, stor och i blomman av sin ungdom men ändå mogen för stora operaroller, som Micaela, Mimi, Tatjana, Butterfly och även Aida. Hon är nu engagerad vid operahuset i staden Perm.
Före paus sjöng hon ett urval romanser på temat natt och drömmar, skymning och sedan stjärnhimmel och förstås mer eller mindre lycklig kärlek. Franska och italienska verkade vara hemtama sångspråk för henne, tyska inte riktigt lika lätt. Extra roligt var det att den bortglömde Reynaldo Hahn fick vara med, speciellt dennes barockpastisch om gudinnan Chloris kärleksbekymmer.
Romanser och lieder är ju samtidigt ”kleinkunst”, nyansernas värld, och en röst med turbokraft för att höras över en operascen kunde ibland kännas lite väl stor.
Men på sin hemmaplan lät hon hänförande när hon sjöng arian ”Depuis le jour” och svingade sig så lätt mot himmelska pianissimohöjder av lycka, ja lycksalighet. Och såg hänförd ut!
Fantastisk blev hennes Mimi-aria ur akt 3, en roll hon kunde utantill och fri från wobblande vibrato. Samma sak med arian "O, Mio Babbino Caro".
Fyra sånger av Rachmaninov fick hedersplatsen som en utsökt avslutning och sammanfattning. Här finns också en värld för en svensk att upptäcka.