Det är sällan läge att hylla nyversioner av gamla klassiker. Men med den helt perfekta Emily Blunt i rollen som Mary Poppins är det svårt att inte jubla lite lagom i alla fall.
Det var 54 år sedan sist men nu har Mary Poppins (Emily Blunt) kommit tillbaka, och det känns direkt som en överraskande kul liten nostalgijulklapp. Pappa Michael (Ben Whishaw), änkling sedan ett år tillbaka har tre barn att ta hand om, en misslyckad karriär som konstnär bakom sig och stora lån som hotar att ställa familjen på gatan.
Som en räddande ängel dyker Mary Poppins upp från himlen – och döm om Michaels och hans syster Janes (Emily Mortimer) förvåning när de återser sin gamla kära nanny och hon dessutom inte har åldrats en dag. Mary Poppins installerar sig i sitt gamla rum och tappar direkt upp ett bad till de smutsiga barnen.
Blunts Mary Poppins är parant och lite lätt skrämmande men ändå varm, och bara klädsamt nödbedd när hon ombeds att ställa sig i strålkastarljuset under ett av alla de färggranna äventyr som hon och barnen hamnar i. Det blir kanske något musikalnummer för mycket och ibland fastnar filmen i en nästan för självgod "titta-vad-magiskt-charmig-jag-är"-pose, men som en vis kvinna en gång sa så krävs det ju en rejäl sked med socker för att medicinen ska slinka ned.
Vilken är då medicinen som bjuds? Budskapet i "Mary Poppins kommer tillbaka" handlar såklart inte om supernannytips för att hålla pli på barnen. I stället handlar det om att hålla barnasinnet intakt, att inte ha förutfattade meningar och att använda sin fantasi för att lyckas se på livet ur olika perspektiv.