Natten till lördagen den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl, en plats i dagens Ukraina som då ingick i kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det då slutna Sovjetunionen hade inte kommit tillräckligt långt i sin trevande öppenhet – glasnost – mot omvärlden för att varna grannländerna för faran med det moln som spreds över övriga Europa. Lika liten omtanke som visades människorna som arbetade med att bekämpa reaktorhaveriet på plats, visades också medmänniskorna i den fria, demokratiska omvärlden.
Hur många människor som föll offer för katastrofen är omdebatterat. Det har talats om alltifrån 9 000 till 93 000 dödsfall i ett längre perspektiv.
Många svenskar minns rapporteringen om nedfall, isotoper, oätliga bär och viltkött. Samtidigt ska sägas att själva ekosystemet i närområdet har visat upp en överraskande återhämtning, även om själva olycksplatsen fortfarande är innesluten i en enorm betongkista.
Tjernobyl, precis som Harrisburg 1979 och Fukushima 2011, har blivit tydliga exempel på kärnkraftens risker. Det är också uppenbart att kärnkraften kommer att fortsätta vara en del av den svenska energiförsörjningen i ytterligare ett par decennier, minst. De partipolitiska skillnaderna sedan den historiska överenskommelsen mellan Allianspartierna 2008 har stadigt minskat. Såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet har tagit steg för att närma sig de principer som regeringen Reinfeldt satte på pränt.
Vi talar inte lika ofta om olycksriskerna för dagens verksamma kärnkraftverk. Om bara några år kan fyra äldre reaktorer ha stängts och driftsäkerhetsarbetet har utvecklats sedan 1986. Men nya tider ger också nya risker.
För två år sedan tog sig Greenpeace-aktivister in på området vid OKG Oskarshamnsverken. 19 av dessa dömdes efteråt för olaga intrång. Men brotten gav för miljöorganisationen önskad effekt: att visa på en för svag säkerhetsnivå i och kring anläggningen.
Det finns skäl att påminna om hur viktig också säkerheten kring anläggningarna är. Alla inkräktare har inte med sig banderoller. I en tid med ökande säkerhetspolitiska spänningar och hotet från terrorismen finns det tyvärr ingen brist på krafter som skulle kunna vilja åstadkomma stor skada på svensk mark.
Strålsäkerhetsmyndigheten har lyft behovet att uppdatera de skyddszoner som gäller kärnanläggningar, inte bara för kärnkraftverk utan även verksamheter som den vid Studsvik (SR Ekot 22/4). Sett till helheten behöver det civila försvaret, precis som det militära, återupprättas och moderniseras. Kärnkraftverken är exempel på verksamheter med potentiellt mycket stora risker. Där är dagens hot inte bara kopplade till olyckor i själva driften, utan också yttre hot. Vi måste även uppmärksamma risker kopplade till cyberkrigföring av främmande makt samt cyberterrorism – handlingar som inte kräver ett rent fysiskt intrång på skyddat område.