I torsdagens DN berättade Stefan Löfven (S) i en intervju att han är beredd att släppa sin hjärtefråga om traineejobben för unga. Detta för att kunna öppna upp för framtida mer lyckosamma förhandlingar med Alliansen.
En mängd följdfrågor uppkommer. Till exempel varför han alltid tenderar att vilja förhandla via medier? Finns det en press inifrån att försöka undvika nyvalet? Och hur många gånger kan man ändra sig fram och tillbaka och fortfarande vara en trovärdig statsministerkandidat?
Stefan Löfven har velat profilera sig som den kompromissökande, lösningsfokuserade och samarbetsvilliga regeringschefen. Svenska folket tycks ha uppskattat det. Egentligen är det inte så konstigt. Det finns en utbredd trötthet på politiker som tjafsar för mycket. Det låter bra att han vill komma framåt, ta ansvar och hitta breda uppgörelser.
Men resultatet av hans försök visar på hur svårt det är. På gott och ont. Politiken får inte bli en arena enbart för maktkamp och principfasthet in absurdum, där samhällsnyttan offras för personliga principiella vinningar. Samtidigt finns det en poäng med att vi har olika partier. Man har olika syn på hur samhället ska formas och olika vägar för att nå de mål som ändå är relativt gemensamma.
Då blir det nästan ironiskt när Löfven säger att han är beredd att ta ett steg tillbaka angående traineejobben. I DN-intervjun säger han att om andra har bra idéer om hur unga vuxna ska komma i arbete har han inga problem att diskutera vägen dit. Det är målet som är det viktiga, menar han.
Men det är ju precis det som är själva grunden i politik. Olika partier har olika vägar för att nå målen och så debatterar man och diskuterar dessa. Alliansen tycker att de har bra idéer. Vänsterpartiet tycker att de har bra idéer. Hela valrörelsen gick ut på att berätta detta för väljarna och som statsminister kan Löfven säga att de valde hans väg. Men nu frågar han sig alltså om det är andra som har bra idéer. Missade han kanske att lyssna på alla andra i valrörelsen?
Löfven säger ofta att han vill vara tydlig med vad som är hans utgångspunkt. Oftast är den att han är beredd att diskutera hur något ska diskuteras. Eller vad sägs om det svar han ger på frågan om huruvida uppgörelsen om välfärden med Vänsterpartiet fortfarande gäller: "Det är viktigt att de utredningarna får fortsätta och när de frågorna finns på bordet så låt oss ta det vidare i en bred konstellation om hur vi ska ta det vidare genom riksdagen." Han vill alltså utreda frågorna vidare för att sedan kunna ta det vidare för att slutligen ta det vidare?
Det finns en gräns för hur många gånger en politiker kan ändra sina besked eller undvika att ge svar på frågor. Man måste kunna erkänna fel, kunna ändra sig. Men väljarna måste också kunna lita på att de inte köper grisen i säcken. Här har Löfven en hel del kvar att bevisa.
Johanna Lundgren Gestlöf