I dag presenterades Allianspartiernas gemensamma oppositionsbudget. Det är den starkaste sammanhållna enheten i riksdagen som levererar gemensam politik. Det tål att minnas i de här sammanhangen. Problemet är förstås att ingen samverkan i riksdagen har i närheten av egen majoritet. Det gör att svensk politik i dag är ett ständigt föränderligt spelbräde, beroende på sakfråga, sammanhang och strategi.
Regeringen - Socialdemokraterna och Miljöpartiet - har svagare stöd än de fyra Allianspartierna, men genom att använda Vänsterpartiet som stödparti till ett uppenbart högt pris i höstbudgeten kan statsminister Stefan Löfven (S) hoppas på att få igenom sin budget i de folkvaldas kammare.
Det stora frågetecknet är förstås Sverigedemokraterna. Hur detta parti - som inga andra vill samverka med - väljer att rösta om budgeten avgör om Sverige kastas in i en regeringskris direkt eller om denna kris kommer att dröja något. För kris blir det. Antingen genom att de folkvalda röstar igenom Alliansens förslag - och att Löfvens V-samarbetesprodukt förkastas - eller genom att ett antal av regeringens budgetposter förändras i efterhand vid majoritetsbeslut i utskotten under mandatperioden.
Det senare är en ny praxis som etablerades av de rödgröna och SD under förra mandatperioden, något som direkt försvårar möjligheterna att regera Sverige i minoritet. Det finns - faktiskt - röster inom Alliansleden som helt vill vända andra kinden till. Dessa vill att Alliansen ska välja det mer ädelmodiga sättet att hantera frågorna och hålla fast vid de spelregler som krissamarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet satte på 1990-talet och som de övriga Allianspartierna därefter anslöt sig till. Det vore att vara undfallande i överkant.
Även om den möjligen blivande Moderatledaren Anna Kinberg Batra förnekade att Alliansen kommer att medvetet lägga förslag med syfte att bryta sönder regeringens budget måste Alliansen förstås stå upp för sin gemensamma politik även i utskotten.
Socialdemokraterna ändrade med berått mod regelverket, nu måste partiet också spela med de nya förutsättningarna. Alliansföreträdarna ville inte lova att bryta ut några enskilda frågor ur regeringsbudgeten, men det är i nuläget. Det är också ett sätt att pressa SD att visa färg och inte garantera partiet några vågmästarpositioner på förhand.
Omröstningen om budgeten sätter ramarna för det framtida agerandet. Mandatperioden är lång. Det krävs sannolikt ett antal näsbrännor för den här regeringen för partierna ska tvingas in i ett nytt samförstånd om budgetprocessen, men priset för den förändrade praxis måste bli tydligt för samtliga inblandade. Annars är det bara Alliansen som har fått betala för motståndarnas skrupelfrihet. Gemensamma spelregler gäller för alla.
Låt oss återkomma till spelteorierna om hur SD kan välja att agera. Oavsett om Löfvens regering åker på bakslag nu eller i sakfrågor och utgiftsposter, är det förstås ett bekymmer att maktförhållandena i Sveriges riksdag ger mest inflytande åt två extremer, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Extremer i olika politiska frågor förvisso - och alls inte lika givet sett till höger/vänsterskalan som en del vill göra gällande.
Blir det en regeringspolitik som direkt skadar framväxten av företag och jobb - eller blir det en fråga om vilket regeringsalternativ som lägger minst pengar på att hantera migrationens utmaningar. I varje enskilt läge är båda vägvalen skadliga för Sverige.
Vänsterpartiets inflytande på skattepolitiken försvårar för den privata arbetsmarknaden och om Sverigedemokraterna får göra det till en budgivning om lägsta möjliga kostnader för asylprövningsprocessen blir det rent mänskliga priset högt och arbetsmarknaden skadas på annat sätt.
Det bästa för Sverige vore förstås ett läge där ingendera extremerna fick sätta agendan. Det kräver dock en annan politisk dialog och möjligen måste regeringen Löfven köra fast först innan sådana öppningar ska bli möjliga. Det behöver inte betyda att Alliansen ska gå skilda vägar eller att Socialdemokraterna ska degradera Miljöpartiet till möjligt stödparti i stället för koalitionspartner, men det kräver att regeringen är beredd att kohandla mer med Alliansen och därmed öka avståndet åt vänster. Annars kommer SD att fortsätta ha utslagsrösten i riksdagen. Det senare är också ett starkt argument för varför SD lär avstå från att fälla regeringen i budgetomröstningen. Om ett krisläge uppstår, då måste allt förhandlas om och det öppnar för nya samtal mellan S och Alliansen eller S+MP och några Allianspartier.